”Där rysk fot kliver, det är vårt.”
Så beskrev Vladimir Putin Rysslands anspråk under en frågestund vid det ekonomiska forumet i Sankt Petersburg förra året – med särskild hänvisning till Ukraina.
Natalya Pasichnyk är konstnärlig ledare för festivalen European music Ukrainian spring. För henne är Putins citat symptomatiskt för hur den ryska kulturen länge kvävt ukrainsk kultur genom att censurera dess nationalistiska versioner och absorbera resten.
– Allt som avviker från det storryska är kontroversiellt. De utraderar allt som är annorlunda, säger hon.
Särskilt under tiden som Ukraina var en del av Sovjet var nationalistisk klassisk musik strikt förbjuden. Då var det bara under allsången vid matbordet som man fick välja musik själv, vilket gjorde det lättare för folkmusiken att överleva.
– Det har nog till viss del påverkat karaktären av den klassiska musik som har bevarats, men i övrigt är den ukrainska som all annan europeisk musik – det finns både bra och dåliga stycken.
Samtalet sker i Konserthuset i Stockholm. En låg vårsol skiner in genom dess höga fönster och knapparna blänker på Natalya Pasichnyks vita skjorta med hög krage. I ljuset av Putins syn på territorium blir Pasichnyks arbete en annan form av anspråk. Hon kallar det själv för musikalisk diplomati.
– Den klassiska musikens kanon har varit väldigt statisk och det återkommer alltid samma program där rysk musik tar upp en överväldigande del, säger hon.
På så sätt är Ukrainian spring unikt som en av få stora plattformar för ukrainsk musik. Under Rysslands storskaliga invasion har engagemanget sakta vuxit från en händelse på tre dagar till en festival som pågår i en halv månad.
Under årets öppningskonsert i Grünewaldhallen i Konserthuset fanns kungaparet i publiken. Framför dem framförde Kungliga filharmonikernas orkesterakademi och Lvivs nationella filharmoniska orkester stycken som underströk det kulturella mötet, som Myroslav Skoryks tolkning av ”Ack värmeland, du sköna”.
Den ukrainska halvan av scenen bestod helt och hållet av kvinnor.
– Männen är fast vid fronten. En av kvinnorna som är med i ensemblen har sin son där, förklarar Natalya Pasichnyk.
Temat för årets festival har varit ”Hoppas utan hopp”, en indirekt följd av att kriget på många håll nu beskrivs som ett utnötningskrig. Det kommer från titeln till en dikt av den ukrainska poeten Lesia Ukrajinka, som vid förra sekelskiftet lyckades sprida en bild av kvinnor som vanliga medborgare.
Natalya Pasichnyk berättar att hon finner en viss hoppfull tröst i arbetet med att göra den ukrainska kulturen synlig och visa hur dess musikstycken har värden som går bortom kriget.
– Det gör lite ont i mig att musiken främst får uppmärksamhet som politisk symbol. Den ska värderas för sitt estetiska värde, inte bara på grund av Rysslands invasion.
Oavsett anledning har festivalens konserter i regel varit utsålda och fredagens slutkonsert i Kungasalen på Kungliga musikaliska högskolan är inget undantag.
Under kvällen kommer Musikhögskolans symfoniorkester att framföra stycken av Vasyl Barvinsky, en ukrainsk kompositör som förvisades till Sibirien i tio år medan en stor del av hans verk brändes upp, samt Ljatosjynskyj, vars repertoar förbjöds på grund av dess nationalistiska förtecken.
– De gick tragiska öden till mötes, men deras stycken är monumentala och de var själva väldigt egensinniga. Det blir storslaget.
Är det inte politiskt att väva samman den ukrainska kulturen med den europeiska?
– Kanske, men det handlar mer om att synliggöra det gemensamma konstnärliga arvet, och att få ha en festival som tillåter mötet mellan olika uttryck. Det är inte samma sak som när Putin pratar om ryska skor.
Läs mer om klassisk musik.
