I oroliga tider tittar vi tillbaka. När världspolitiken får marken att skaka under våra fötter och de ekonomiska vindarna viner snålt kan nostalgin fungera som en värmande snuttefilt. Det kan verka bakåtsträvande. Men nostalgin kan också lära oss att hitta tillbaka till något vi förlorat.
På den gigantiska möbelmässan Salone del Mobile i Milano är det många som riktar solglasögonen mot 1960- och 70-talens guldår. Den tidens design var poppig, politiskt radikal, glammig, plastig, färgstark, demokratisk, allt på en gång.
Det var formgivning som tog plats, berörde och störde. Allt som dagens anemiska, rakryggade kontorsmöbler inte är.
Vissa producenter, som Poltronova, har kvar den känslan i sitt dna. I sin punkigt avskalade monter på mässan visar de återuppväckta klassiker av italienska giganter som formgivarparet Lella och Massimo Vignelli och det radikala designkollektivet Archizoom.
Poltronova har också återlanserat Gianfranco Finis serie ”Regolo” från 1975, rationellt framställda sittmöbler i plywood och skinnsitsar. Ett stenkast därifrån visar den kroatiska producenten Prostoria en kollektion av arkitekten och formgivaren Vjenceslav Richter som ritades redan på 1960-talet men aldrig tillverkades under hans livstid.
Acerbis har i sin tur ruskat liv i Claudio Salocchis modulära soffa ”Free System” från 1973, i montern visas en nedsänkt variant som kunde ha hämtats direkt från legendariska New York-diskot Studio 54.
Även bland de samtida formgivarna trendar det glada 70-talet. På ungdomsavdelningen Salone Satellite visar designstudion Uslu från Istanbul en serie produkter med namnet ”Disco house” som också refererar till tidens glammiga nattklubbsmiljöer.
En mässnyhet är avdelningen Salone Raritas, där utvalda designgallerier visar unika och exklusiva föremål, från antika möbler till samlarobjekt i gränslandet mellan konst och design. En höjdpunkt är den belgiska formgivaren Job Smeets kitschiga, högblanka bord i rosa, karamellrött och guld.
En liknande färgskala återkommer i formgivargiganten Piero Lissonis nya fåtölj ”Yve’s” för Kartell, där en rationell, industriell stålrörsdesign kombineras med mjuka dynor och starka färger.
Bland de stora producenterna imponerar annars Arper, som kombinerar mjuka värden med ett imponerande arbete inom hållbarhet och nya material. Här finns bland annat en bullig soffa av Jean-Marie Massaud i återvinningsbara material.
En välkommen återkomst är Established & Sons, som slog igenom snabbt i mitten av 00-talet med en trendig, smart design, men drabbades av ekonomiska problem och försvann från radarn.
På mässan visar nu det brittiska företaget en 3D-gjuten fanerstol av Nathan Martell som kan föra tankarna till Alvar Aaltos formpressade stolar, därtill en serie manetliknande lampor i mjölkvitt glas av Carlo Nason.
Efter att Stockholm furniture fair hastigt och olustigt ställde in årets mässa i februari blev de svenska producenterna plötsligt husvilla. Känslorna i branschen är kluvna, vissa upplevde det som ett svek, andra hoppas på en vitaliserande omstart nästa år.
För de företag som inte fick möjlighet att visa upp sig i Stockholm är det förstås särskilt angeläget att göra ett avtryck i Milano. Blå Station deltar bland annat med en rustik trästol av Johan Ansander och ett mjukt, modulärt soffsystem av Geckeler Michels, medan Gemla visar ett elegant litet soffbord av Sami Kallio. Rationella, högkvalitativa produkter med en stark identitet.
Men de som når ut bäst i vimlet är ändå Johanson Design, som återvänt till Milano efter flera års frånvaro. Deras monter har skapats av inredningsarkitekten Teklan, som skapat en rumsmiljö med en stark färgskala som för tankarna till italienska designgruppen Memphis. Här visas bland annat en serie sittbänkar och pallar av designduon Färg & Blanche, där stoppningen och klädseln integrerats i en stålrörsstomme på ett ovanligt sätt.
På mässan finns också en blygsam nationell satsning där bland andra TMF, Business Sweden och Svenska Institutet gått samman och finansierat en monter med några småskaliga svenska producenter. Initiativet är bra, men resultatet spretigt.
Det svenska deltagandet på Salone Satellite är också skralt, med arkitekturskolan vid Lunds tekniska högskola och det lilla snickeriet Davsjö design som enda, tappra representanter.
Utanför själva mässområdet har den alternativa satsningen Alcova parkerat delvis i en 30-talsvilla och delvis i ett gammalt militärsjukhus i stadens södra delar. Där i Ospedale Militare di Baggio är trendsättande designskolan i Eindhoven huvudutställare, ihop med unga, småskaliga designkontor från hela världen.
I år imponeras jag särskilt av Álvaro Catalán de Ocóns projekt ”Pet lamp”, där hantverkare i länder som Rwanda, Colombia och Etiopien tillverkar lampor av återvunna pet-flaskor med hjälp av gamla tekniker för handvävning. Ett av faktiskt ganska få exempel på en hållbar, social design i denna upplaga.
På Triennalen visas parallellt två utställningar som befäster min tes om 70-talets återkomst.
Den största med formgivaren Andrea Branzi, en av Archizooms grundare, den andra med nämnda formgivarparet Lella och Massimo Vignelli, som bland mycket annat skapat det visuella programmet för New Yorks tunnelbana.
Båda utställningarna visar på den estetiska hållbarheten i den italienska efterkrigsdesignen, med dess revolutionerande blandning av radikala estetiska idéer och urban glamour.
Eller som skådespelaren Bill Nighy brukar säga i sin podcast: ”Don’t forget to disco.”
Möbelmässan i Milano
Salone del Mobile är öppen för allmänheten 25–26 april i mässområdet Rho Fiera i Milano. I år väntas omkring 300 000 besökare till mässan, som är det viktigaste internationella designevenemanget.
Bland de svenska deltagarna på mässan märks Blå Station, Lammhults, Abstracta, Gemla, Johanson design och Karl Andersson & söner. I satsningen ”Stay timeless with Swedish design” deltar Essem design, Fri form, Jonas Ihreborn, Ringvide, Stable table, Vilax, Ludvig Svensson och Liljeblads möbelsnickeri.
Ute på stan visar de viktigaste italienska designföretagen nyheter i sina showroom, huvudsakligen i stadsdelen Brera.
Utställningarna med Lella och Massimo Vignelli samt Andrea Branzi på Triennale di Milano pågår t o m 6/9 respektive 4/10.
Läs mer om konst och form på dn.se
