Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vänstern är dåliga på att vara glada. Det är inte så konstigt. Snarare en fullt naturlig följd av en samhällsanalys som är allt annat än munter. Icke desto mindre är det ett strategiskt problem.
Den moralism och renhetsiver som präglade vänsterns 2010-tal visade sig knappast vara något framgångsrecept. Och på senare år har det funnits en utbredd självkritik som erkänner att rörelsen ibland har marginaliserat sig själv genom överdriven stränghet. Den lärdomen tror jag att man bör ta på allvar om man är en opinionsbildare som önskar att högervågen som sköljt över världen under 2020-talet ska dra sig tillbaka.
Men Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson verkar vara av en annan åsikt. Hennes reaktion (Aftonbladet, 10/8) på att Nya Tider-grundaren Sanna Hill har hoppat av den högerextrema rörelsen (DN, 8/8) är inte glädje, som man kanske kunde vänta sig, utan misstänksamhet. Det är visserligen inte orimligt. Sanna Hill är, som Pettersson skriver, ingen vanlig tjomme som gjort sig skyldig till några ”lite ogenomtänkta, icke politiskt korrekta åsikter”, utan har tvärtom ”under nästan två decennier som ledande företrädare för extremhögern […] bidragit till att sprida det hat och människoförakt som fått enorma konsekvenser för människor”.
Helt riktigt. Men vart vill egentligen Pettersson komma med detta? Det frågar hon sig också själv i textens sista stycke, och landar i att det hon vill få sagt är att hon ”faktiskt inte” vill ha Sanna Hill i sin egen ”politiska närhet, som syster i kampen för feminism och människors lika värde”. I stället rekommenderar hon Hill att söka sig till Liberalerna.
Ingen kräver att Karin Pettersson ska börja hänga med Sanna Hill, eller ens hylla henne offentligt
Impulsen att börja räkna synder som någon sorts dystert protestantiska präster finns uppenbarligen kvar i ryggmärgen hos delar av vänstern. Det är ingen vinnande strategi. Ingen kräver att Karin Pettersson ska börja hänga med Sanna Hill, eller ens hylla henne offentligt. Just hennes vara eller icke-vara i vänstern är inte min poäng. Det intressanta är den slående skillnaden mellan Petterssons reflexmässiga avståndstagande från Hill och det entusiastiska välkomnande som de som rör sig åt andra hållet – från vänsterliberala till högerradikala kretsar – i allmänhet har kunnat vänta sig. Jämförelsen ger en ledtråd till en av anledningarna bakom den ena rörelsens växande energi på senare år och den andras avstannade momentum.
Pettersson inleder i och för sig sin text med att konstatera att ”alla går åt vänster” just nu. Jag är inte helt övertygad om den saken, men kanske är det för att hon tycker sig känna vinden i ryggen som hon kan vara avslappnad nog att jämföra Sanna Hill med en så kallad pappafeminist – ”ni vet männen som inser att flickor är människor när de får en dotter”.
Det begreppets storhetstid sammanföll med den till synes ostoppbara feministiska vågen i mitten på 10-talet. Då tyckte sig vänstern ha råd att avvisa syndarna som vaknade för sent, och hånade glatt dem som ville ansluta sig till deras principer för att de inte hade delat dem redan tidigare. Nu borde man veta bättre.
Läs mer:
Kvinnohat får Sanna Hill att hoppa av – efter 18 år inom extremhögern
