Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Att det bara gått två år sedan Labourpartiet vann en så kallad jordskredsseger och satte stopp för fjorton år av Toriesstyre går nästan inte att förstå.
Väljarnas preferenser har sedan dess förändrats i en rasande hastighet. Möjligen kan man tala om en politisk ketchupeffekt, där ett missnöje med etablerade partier pyrt i tystnad för att nu spruta ut.
Runtom i England, bland annat i flera Londonstadsdelar och kranskommuner, håller man lokalval på torsdagen. Och i Skottland och Wales är det val till de respektive nationella parlamenten. Totalt har fler än 30 miljoner britter chans att rösta.
Det enda som verkligen betyder något är förstås det som sker på valdagen, men om opinionsmätningarna har rätt väntar en omvälvande politisk tid för Storbritannien. Skillnaden mellan olika valkretsar är betydande, men sammantaget leder högerpopulistiska Reform UK stort. Detta måste ses i ljuset av att partiet bara sitter på 8 av 650 platser i underhuset.
Reform UK:s raketresa kan ställas mot Labours störtdykning. I det allmänna valet 2024 röstade drygt 33 procent av britterna på partiet. Inför torsdagens val verkar enbart 18 procent planera att stödja det.
Allra tydligast är förtroendeförlusten i Wales, som är den brittiska arbetarrörelsens hjärtland. Här producerades länge stål i stor skala och Labourpartiet har styrt obrutet sedan 1920-talet. Men de stålverk som finns kvar varslar varje år och walesarna har fått nog av höga energipriser och krympande samhällsservice.
För första gången på mer än ett sekel ser Labour ut att gå mot en brakförlust. Bara 12 procent av väljarna i Wales uppger att de kommer att rösta på regeringspartiet. I det senaste valet lade 38 procent sin röst på Labour.
Liksom på många andra platser är det ytterpartierna som lockar. Vi röstar på vad som helst, bara inte på de som fört landet till den situation det nu befinner sig i, tycks walesarna resonera. Vänsterpartiet Plaid Cymru, som i första hand verkar för ett självständigt Wales, leder i mätningarna.
Få bryr sig om en förlorare, men det är ändå intressant att konservativa Tories i åtskilliga valdistrikt numera ligger på en fjärdeplats efter De gröna. Winston Churchills och Margaret Thatchers parti är alltså på väg att bli perifert, på vissa håll till och med irrelevant. Det är ett svårt slag för självbilden hos de som står kvar.
Torsdagens val kan bli en fingervisning om att det gamla tvåpartisystemet spelat ut sin roll och att 10 Downing Street om några år kanske kommer att bebos av en premiärminister som varken är Labour eller konservativ. Sist det hände var 1922.
Det regerande Labourpartiet har haft en ovanligt tuff vår. Utnämningen av Peter Mandelson, vän till den dömde sexbrottslingen Jeffrey Epstein, till USA-ambassadör nagelfars av oppositionen och i medier. Kommunikationen från regeringen har varit stökig och svårtydd. Flera namnkunniga personer har fått lämna sina poster. Det har knappast gagnat den redan impopulära premiärministern Keir Starmer.
Går det så dåligt för Labour som opinionsmätningarna förutspår vore det inte förvånande om partimedlemmarna – när torsdagen är över – började se sig om efter något nytt. Någon ny.
Sandra Stiskalo: I Londons hjärta är hånskratt och ohyfs vardag
