Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Rösten bar inte när han berättade vad han ska göra framöver.
– Jag kommer att ägna mig åt det viktigaste jobbet av dem alla. Att vara den bästa maken jag kan för min fantastiska fru Vic, som har varit en klippa vid min sida i både med- och motgångar, sade han innan han tackade för sig och omfamnade sin hustru.
Keir Starmers optimism har ofta tangerat självbedrägeriet. För bara en och en halv månad sedan såg han inga som helst hinder för att han skulle regera landet under tio år.
Nu har fjällen fallit från ögonen.
Labourpartiet vill inte längre ha honom som ledare.
– Jag accepterar det med bibehållen fattning, sade han i sitt avgångstal framför Downing Streets skinande svarta dörr på måndagsförmiddagen. De stigande tårarna talade ett annat språk.
Beslutet kom inte som en blixt från klar himmel. Krav om Keir Starmers avgång har framförts under hela våren. Men att Andy Burnham återvänder till underhuset och hälsas av Labourledamöterna som den förlorade sonen blev själva droppen.
Burnham som under ett decennium varit Manchesters borgmästare, vann på torsdagen ett fyllnadsval i Makerfield och återfick på så vis en plats i parlamentet vilket är en förutsättning för att bli premiärminister. Tidningen Observer rapporterade i helgen att minst 201 av 403 Labourledamöter kommer att lägga sin röst på honom i en partiledaromröstning.
Starmer må ha viljan och uthålligheten, men mot sådana siffror finns inget att sätta emot.
Det är märkligt ändå. Med Starmer i spetsen vann Labour en dunderseger i de allmänna valen för två år sedan. I dag har så gott som ingen något positivt att säga om honom.
Han är Storbritanniens mest impopulära premiärminister i modern tid. I fokusgrupper och medier haglar invektiven. Han kallas för en manet, en dörrmatta och för mr Boring. Människor – också i min bekantskapskrets – grimaserar när de hör hans namn.
Keir Starmers politiska intuition har gång på gång visat sig usel.
Han har misslyckats med att stävja flyktingbåtarna över Engelska kanalen, vilket förargat högern. Han har använt terrorlagstiftning för att gripa tusentals pensionärer som fredligt uttryckt stöd för aktivistgruppen Palestine Action, vilket förargat vänstern. Men hans största misstag gäller Jeffrey Epstein-vännen Peter Mandelson, som han trots illröda varningsflaggor utsåg till USA-ambassadör.
Som om inte det vore nog saknar han både karisma och tydlighet.
Men ändå: han kan lyssna, han har varit saklig, påläst, arbetssam och utan skelett i garderoben. Han har helt enkelt verkat vilja väl. Hur kan så många tycka så illa om honom?
Boris Johnson och Liz Truss, två forna premiärministrar som ofta klampade i klaveret, må ha varit utskrattade, men det är ingenting mot den bottenlösa avsky som riktats mot Keir Starmer. Som svensk kommer man att tänka på hatet mot Olof Palme.
Nu får Storbritannien sin sjunde premiärminister på tio år. Det börjar allt mer likna ett tvångsmässigt självskadebeteende. Britterna inser det men tycks inte kunna hejda sin iver att byta ut en regeringschef så fort den inte håller måttet.
Starmers sorti kommer att ske under värdiga och ordnade former.
Rent formellt måste Andy Burnham röstas fram av Labourpartiet till ny ledare. Det kommer att ske i mitten av juli och vägen ligger så att säga öppen för honom. När parlamentet öppnar i september igen ska en ny premiärminister vara på plats.
Burnham kommer att bedriva en politik med fler vänsterkodade inslag. Mer konkreta förändringar är svåra att sia om.
Men även för en blivande premiärminister med vind i seglen finns ett smolk i glädjebägaren. Andy Burnham kommer aldrig att vara mer populär än under sin första dag på Downing Street.
Läs mer:
Vem är den avspände mannen som vill peta Starmer från makten?
