De ukrainska soldaterna hade använt den nya verkstaden i tre månader när den attackerades av en shahed-drönare. Branden var explosiv och svårsläckt.
Nu återstår ett makabert skelett av förvriden, roströd metall. Man når platsen genom en avfart från en landsväg.
– Självklart visste ryssarna var vi höll till, säger Komisar, som är kompanibefäl.
Han hörde träffen den tidiga marsmorgonen och åkte omedelbart hit. Komisars slutsats av flammorna och förödelsen är att drönaren var försedd med något slags brandvapen, kanske napalmbomber.
På den upprensade grusplanen framför verkstadsruinerna sitter tre män på huk och binder ihop stora vepor av tunt nät. Det spänns sedan över vägarna och skyddar trafiken mot drönare.
Komisar är befälets militära anropsnamn. Han är 50 år och hade hamnat i artilleriet, om han inte haft för dålig syn. Komisar var på väg att skickas till en enhet för psykologiskt försvar när man upptäckte att han besatt en annan efterfrågad kompetens: svetsning.
I det civila undervisade och forskade Komisar på ett polytekniskt universitet i Kiev – i svetsningsteknik. Nu leder han en enhet som ansvarar för att laga allt som gått sönder och slitits ut: obemannade system, maskingevär och fordon.
Vi befinner oss tre mil norr om Zaporizjzja i sydöstra Ukraina, omkring 30 kilometer från fronten. Staden beskjuts sedan månader tillbaka varje dygn, men attackerna har intensifierats. I fjärran hörs dovt muller av explosioner av glidbomber och drönare.
Alla typer av fordon – från vanliga personbilar till bepansrade stridsfordon – är en bristvara hos den ukrainska militären. De måste tas in från utlandet, de är dyra, förstörs i strid eller i terräng. Går sönder. Det kan räcka att en liten rem eller viss sorts skruv fattas för att en terränglastbil ska vara obrukbar.
Det har Ukraina inte råd med.
Det ukrainska försvarets inköp är decentraliserat, på gott och ont. Att militära enheter själva kan skaffa vapen och utrustning som passar just deras behov skapar flexibilitet.
Bland de militärer jag har träffat runtom i Ukraina under det senaste året framhålls skiftande behoven ständigt, både nära striderna och högre upp i beslutskedjorna. Hur man bäst försvarar sig och mest effektivt kommer åt fiendens positioner skiftar med avstånd, terräng och hotbilder. En stor del av utrustningen beställs digitalt och modifieras sedan lokalt, nära inpå användning. På en levererad drönare kan man justera exempelvis mjukvara, batterier och gps.
Baksidan av myntet är att Ukrainas försvar efter flera års krig i dag består av ett formidabelt gytter av produkter. Det gäller alltifrån ammunition och gevär till fordon, där sovjetiska modeller från 1965 samsas med militärfordon från 1995 och med helt nya.
Så mycket som möjligt ska återanvändas. Attackdrönare är visserligen engångsprodukter – de kraschar och exploderar mot sitt mål – men andra modeller, som försvarsdrönare, markdrönare och spaningsdrönare kan lagas och användas igen.
Men att felsöka och hitta rätt reservdel kan vara nära nog hopplöst.
– Det tog mig ett dygn att begripa att det var ett hål i en liten tunn sladd som gjorde att ett gevär inte gick att avfyra, säger Komisar.
Att laga den är nästa utmaning. En reservdel passar sällan flera modeller.
Att långsamt frakta det som gått sönder till en verkstad har blivit omöjligt – i stället tar man verkstaden till frontnära fält.
– Tidigare kunde man arbeta relativt tryggt i en verkstad fyra kilometer från frontlinjen. Det gick att röra sig ytterligare ett par kilometer. Nu når drönarna flera mil, och vi är måltavla.
I början av förra året nådde en pilotstyrd drönare 8 kilometer, snart var den sträckan 12, sedan 20, nu upp till 55 kilometer. Reparatörerna måste köra allt längre. De två bilar som Komisar och hans mannar har betar av 50 mil om dagen. Vägarna är ofta dåliga.
– Vi började med några verktyg som rymdes i en plastkasse. Vi har byggt nästan allt från noll. En del utrustning har vi fått av mitt gamla universitet, eller tidigare studenter. Men vi är också helt beroende av volontärer, hit kommer svenskar, norrmän och finländare.
De kommer regelbundet och vet exakt hur behoven ser ut av borrar, batterier, skiftnycklar, lödkolvar, tråd och generatorer. Från det ukrainska försvaret har enheten utanför Zaporizjzja precis fått en ny mobil verkstad: den finns i 20 exemplar längs fronten och påminner om en husvagn täckt i kamouflagenät. Invändigt finns arbetsplatser för elektriker, mekaniker och svetsare. Här finns mikroskop, dussintals tänger, starka lampor och generator.
Även militärerna gömmer sig. Tidigare under kriget kunde de bo intill sin verkstad; det är inte längre möjligt. Nu hyr de 14 männen i Komisars enhet två hus av en bonde. Utifrån är det svårt att uppfatta att det bor militärer där. De sköter om bondens växthus och får i gengäld skörda det som växer: aubergine, tomater och hallon. Ur floden Dnipro, som rinner nedanför, drar militärerna upp ryssjor med god fångst från bryggan.
Självhushållet är värdefullt när leveranser kan vara opålitliga och ekonomin skral. Det bidrar också till känslan av kollektivt hobbyjordbruk. De undviker uniform. Den sensommardag vi är här bär Komisar shorts och uppknäppt, rödvitblommig skjorta.
– Människorna är alltid det mest värdefulla. Vi har svårt att hitta specialister, många här har lärt sig pö om pö. Man vet aldrig vilka som är bra. En gång fick vi hit en kille som suttit 18 år i fängelse. Han hade blivit frälst och vägrade att döda. Jag var nervös, men han var fantastisk på att svetsa.
På försvarsdepartementet är man medveten om problemen med att matcha kompetens med befattning. I Kiev berättar Oleksiy, en fixare jag har arbetat med men som nu är inkallad, att han fått i uppdrag att utreda hur soldater med bakgrund inom elektronik och mekanik ska kunna omplaceras till enheter där kunskaperna kommer till användning.
– Att en elektriker ska vara chaufför är purt slöseri. Många kan köra bil, säger Oleksiy.
Projektet påverkar stora delar av det ukrainska försvaret.
I Zaporizjzja betonar Komisar att många kunskaper är färskvara.
– Tidigare lagade vi granatkastare, men det senaste året har vi nästan inte sett dem alls. Stridsvagnar används nästan inte heller längre, de är för synliga och förstörs snabbt. I stället har vi annat vi måste lära oss.
I en dunge invid den nedbrunna verkstaden står en militär fyrhjulsdriven terrängbil täckt av kamouflage och en sorts metallbur av drönarnät. Ett framhjul har demolerats av en mina.
– Det går att laga, men ett sådant här fordon är tungt. Våra lyftkranar är för klena.
Läs mer:
”Om det innebär att vi förlorar mark vill jag inte att kriget ska ta slut”
”Ibland kommer den första roboten innan larmet går”
3D-utskrivna drönare och AI – här är Ukrainas svar i drönarkriget