Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När det drog ihop sig till månadsskifte nu senast var Dnipro inte längre istäckt. Men varför plåga sig? Innan det var för sent för ett februaridopp hade jag lyckats övertala ett par ukrainska vänner att hänga med till bastun, eftersom det också är kul med sällskap.
Trodde jag.
När sista dagen kommer hostar båda som om lungorna ska vändas ut och in. Och när jag, ensam och beslutsam, kommer fram är bastun stängd. Men receptionen är bemannad och massage kan man tydligen få så jag säger kör i vind.
Massören Ihor och jag kan inte kommunicera så bra, min ukrainska har inte nått massageterminologinivån. Det visar sig vara guld för hans affärer eftersom jag inte begriper vad jag tackar ja till förrän jag … ja, tackat ja.
Vad jag tror är en timmes behandling blir därför en och en halv, i en kombination av vanlig helkropps-, thai- och massage med några träredskap, vad vet jag, jag har en handduk över ögonen.
Om jag hade varit tjugofyra och snygg som ett bombnedslag hade jag möjligen varit nervös över att vara helt ensam i lokalerna med Ihor, men jag är varken det ena eller det andra. Förresten är inte heller han tjugofyra och vacker som en solnedgång.
Ihor häller vatten på hela mig och halv-slår på mig med grenverken.
Dessutom vet jag att folk som sysslar med kroppar, från kroki till obduktion (jag föreställer mig massage som något däremellan) mest ser dem som anatomi.
Efteråt drar jag på mig baddräkt och går ned i den gemensamma relaxen, ut på bryggan, ned i vattnet (doppet, check). Jag har just kommit upp när Ihor dyker upp. Han viftar att jag ska gå in i bastun och håller fram en tovad bastumössa. Här, sätt på.
Jag lyder.
Därpå följer en kvarts kur med lövruskor, jag ligger på mage med både mössa och en eukalyptusdoftande lövruska i ek och björk på mitt huvud. Ihor häller vatten på hela mig och liksom sveper och halv-slår på mig med grenverken medan rummet ångar.
I halvtid vänder man på steken och gör samma sak på framsidan. Efteråt borstar jag av mig bitar av löv. Ihor ger mig nästa order: ”DNIPRO.”
Bär-ned-mig-till-sjön: Så jag går i igen, med hals och huvud, men när jag signalerar att en gång faktiskt får räcka insisterar han på att hälla en spann flodvatten över mig.
”Ålrajt, kompromiss”, säger jag, men när Ihor föreslår något om citrusscrub – då svarar jag: ”Gärna. Nästa gång.”
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om känslornas betydelse för politiken – och allt annat.
