Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Tv-serie
”Scarpetta”
Serieskapare: Elizabeth Sarnoff
Regi: Charlotte Brändström, David Gordon Green
I rollerna: Nicole Kidman, Jamie Lee Curtis, Ariana DeBose, Bobby Cannavale m fl. Längd: 8 avsnitt x ca 50 min. Språk: engelska
Premiär på Prime Video 11 mars
Alla vi fans av Patricia Cornwells krimromaner väntade länge och väl på en filmatisering av den skarpa rättsläkaren Kay Scarpettas brutala kamp med seriemördare och andra mordiska galningar. Det var 30 år och nästan lika många böcker sedan, men nu kommer alltså den första adaptionen, där stjärnorna Nicole Kidman och Jamie Lee Curtis både producerar och spelar huvudrollerna som systrarna Kay och Dorothy Scarpetta.
Serieskaparen Elizabeth Sarnoffs (”Lost”, ”Marco Polo”) verk hoppar vigt mellan olika tidsplan, främst sent 1990-tal då Kay Scarpetta är ny på jobbet och nutid när hon kommer tillbaka till samma kneg.
Någon har börjat mörda kvinnor på samma utstuderade vis som för 28 år sedan och huvudpersonen anar att hon och polisen kanske fångade fel förövare. Som synes inte någon originell premiss, men vad gör väl det om utförandet hyser både förnuft och känsla? ”Scarpetta” har tyvärr för lite av det förstnämnda och försöker kompensera med mer av det sistnämnda. Främst med det familjekaos som omger brottsintrigen.
Syskongnabbet mellan Kidmans och Curtis rollfigurer är inledningsvis smått underhållande, det är ju ändå två storheter som drabbar samman, men i längden suger det musten ur både mig och manus. Möjligen vill Sarnoff ta rygg på Kate Winslet-framgången ”Mare of Easttown”, genom att bygga en trovärdig socialpsykologisk miljö för Scarpetta att verka i, men resultatet doftar tyvärr mer såpa än drama. Ibland nästan sitcom.
Alla tonala skiften ger lättare mental whiplash och förvirring blir inte mindre av att upphovspersonerna toppar med ryska agenter, döda astronauter, en tramsig AI-fru och konstgjorda mänskliga organ som börjar regna från skyn när ett rymdlabb störtar mot jorden.
Kanske är det den bångstyriga intrigen som fått Sarnoff och regissörerna (bland annat svenska Charlotte Brändström) att berätta med stora bokstäver, att titt som tätt låta rollfigurerna utväxla informationstunga repliker, som egentligen är riktade till oss i publiken. Som i scenerna där 90-tals-Scarpetta (som är woke långt innan begreppet myntades) läxar upp omgivningen som uttrycker sig kränkande om minoriteter. Korrekt agerat, utan tvekan, men framfört med en påfrestande, pockande självgodhet.
Nå, i grunden finns ändå en tydlig önskan att belysa det tyvärr alltid aktuella, samhälleliga traumat med mäns våld mot kvinnor. Gott så. Mindre sympatiskt är det att man samtidigt reproducerar populärkulturens våld mot samma del av befolkningen. På 1990-talet, när denna series förlaga skrevs, var genrens favoritoffer unga kvinnor som slaktades på de mest bestialiska vis – en fiktionens fetischism som kändes snaskig långt innan den hamnade på kvalitetsthrillerns sophög.
De senare decenniernas kamp för jämställdhet har avspeglats sig även i liksäckarnas innehåll (om det nu är något att glädjas åt), men här står vi återigen upp till anklarna i blodet från nakna och stympade tjejer, spekulativt exponerade som i ett antikverat skräckkabinett.
Tiden har alltså sprungit ifrån Patricia Cornwell. Skulle man kunna tro. Men så faller blicken på Netflixs kommande Jo Nesbø-adaption, och man kan ana att den misogyna seriemördaren har kommit in en andra (tredje?) andning.
Läs fler film- och tv-recensioner i DN
