Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Över en halv miljon ska ha lämnat Kiev, enligt borgmästaren här, men i innerstan är fiken nästan lika fulla som vanligt. Numera går folk inte dit bara för en bit plommontårta med mandel, utan för uppkoppling och ljus.
Den värsta vintern hittills, om det är alla överens, men folk håller huvudena högt.
”Det är ju riktig vinter för första gången på flera år, äntligen!” messar en jag känner, ”det måste väl ändå vara ett gott tecken?”
Alla klagar på snöröjningen och det är snorhalt i hela stan utom tydligen på borgmästarens gata, som är sandad. I de branta sluttningarna nedanför Sofiakatedralen åker barnfamiljerna pulka och man måste inte vara vintermänniska för att tillstå att den här säsongen också kan vara vansinnigt vacker.
Det är snorhalt i hela stan utom tydligen på borgmästarens gata, som är sandad.
En söndag utmanar jag det isiga underlaget, tar en långpromenad under knallblå himmel och istäckta träd. I den imposanta Mystetskijarsenalen, numera en jättelik konsthall, ser jag en utställning om en berömd ukrainsk poet som dog mager och eländig i sovjetisk fångenskap. Tolv tusen kvadrat bara på nedre planet, sal på sal i fil.
Mycket mindre är boktryckarmuseet, där en ensam gitarrist senare samma eftermiddag spelar musik av en 1800-talskompositör från Barcelona. Musikerns pall står bredvid en yvig plastjulgran med vita rosetter. Vi är ett par tre dussin i publiken, på fällstolar.
Hos Filharmonikerna ett par kvällar senare är salen halvfull, det är konsert till minne av det tappra försvaret av flygplatsen i Donetsk, som Ukraina förlorade 2015. Dirigenter och solister är klädda i kamouflage, åhörarna i mössa och jacka, det finns nästan inget ljus alls men det blir stående ovationer.
Lokala reportrar rapporterar om grannar som inte haft värme på länge, men kunde lika gärna rikta kamerorna mot sig själva. De fryser också.
En kompis har nio grader inomhus, sover under tre filtar. Men gas har hon så hon sitter i köket med sin dator, har ugnen på sparlåga och öppnar luckan på glänt. Lite ont i huvudet får man efter ett tag, tillstår hon, men det är okej.
Kalla mig klen som krigskorrespondent, men jag tar in på hotell några dagar och där i ångbastun sitter ett par unga tjejer. En kommer från Lviv och är i stan på jobb, hennes kompis bor i Kiev och bara har smitit in för att tvätta håret. Själv har hon inget vatten, säger hon, lutar huvudet mot kaklet och sluter ögonen.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om hur längesen det är som var längesen redan för längesen.
