Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Man ska inte dricka cocktails. Det finns flera goda skäl att avstå, som att man blir pank och som att de nästan alltid innehåller jättemycket socker som man inte (heller) behöver.
Med sötman kommer nästa problem, nämligen att glaset töms så fort.
Och kvällen blir då snabbt trist eftersom det finns en gräns för hur många man kan dricka utan att berusad och bankrutt. Typ två.
Men om man lik förbannat dricker en cocktail – för att man är svag i sinnet och moralen, bara sugen eller blir bjuden (kom igen, gratis är gott), så kan man välja en som har tillretts med stil. En riktig cocktail är lite av ett konstverk.
För inte så längesen serverades jag i Krakow en giftgrön drink omgiven av böljande, isig rök, glaset tronande på en mjuk matta av lavar. En annan cocktail pryddes av en tunn halvmåne grapefrukt, torkad, lätt bränd, och en rand av rökigt, rött salt på chili.
I Kiev hamnar jag på en berömd och gömd bar där bardisken är tretton meter lång. Den ligger drönarsäkert i källarplanet och är känd som ett tillhåll för unga ukrainare och musikfolk men också för spioner, militärer och diplomater. När Antony Blinken var här för ett par år sedan sjöng han ”Rockin’ in the free world” ihop med ett ukrainskt punkjazzband och rev sedan av ett möte med chefen för Ukrainas underrättelsetjänst.
Man kan undra vad de drack.
Det går förstås att blanda till något själv också men det blir lätt … grogg av det. Och en grogg är blott en simpel blandning. Sällan gott.
En gång när vi hade glögg hemma slutade det med att de sista gästerna släckte den sista törsten med Smirnoff och julmust, beslagtaget respektive snott av familjens yngre medlemmar.
Första gången jag var full, jag har aldrig varit så full, det var once in a lifetime, läs: aldrig mer. Jag har en minnesbild, ja från de timmar jag fortfarande minns, av att en kompis satt på en spång i den lummiga skogen nära ruinen, hon hade en flaska i varje näve och varvade klunkar av brännvin och coca-cola. Groggen blandades i munnen, skulle man kunna säga.
En cocktail är mer sofistikerad, har mer än två ingredienser och ofta sådana man inte har hemma, i vart fall inte samtidigt, som torkad chili, grapefruktlikör, angostura, äggvita, limesaft, isbitar i udda storlek. En massa sprit. Sockerlag och svart salt.
Kanske tur det. Glöm inte att mycket också talar emot den drickbara konsten.
Läs fler kåserier, till exempel Sanna om att fika på ställen där man både beställer och betalar digitalt.
