Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Efter en provtagning i ett nytt, modernt sjukhus besökte jag sjukhusets lika nya och moderna kafé.
Sjukhus har liksom museer ofta sympatiska kaféer, befolkade främst av människor som kommit dit för museets eller sjukhusets skull. Besökande på in- eller utgång. Människor som har tid över.
Det betyder något för atmosfären. Vad är svårt att säga. En sorts förtröstan, ett pliktlöst lugn …
Klockan var omkring elva på förmiddagen. Spridda gäster satt försjunkna i mobiler. En vitskäggig man skrev på sin dator, en farbror hängde upp sin käpp på en kvist i ett litet citronträd i kruka.
Klirr av glas och porslin. Kaffe, tepåsar, bullar och mazariner.
Men också vin av olika slag. Det här var dock alldeles för tidigt på dagen.
Äldre par satt med soppa, sallad och vatten i en privat, utdragen tystnad.
Luften var alldeles luktfri. De som skulle ha rökt här gick bort långt innan kaféet var påtänkt.
En liten gumma slog sig ner med sin lilla hund. En mamma hjälpte stillsamt sitt barn med haklappen. Repliker for runt i luften om färdtjänst, hantverkare, Iran, Liberalerna.
– Han är halvdeprimerad. Men han envisas ju…
– Visst skulle du ha pannkaka?
– Ja.
– Den kommer nu.
Unga biträden bar ut brickor med små flaggor utvisande numret på beställningen.
En mycket gammal, skör och vithårig dam i kofta och filt fördes in i rullstol. Hon nickade och log stort mot en tulpan på bordet.
Hon blev omklappad av flera som kände igen henne.
Stämningen var lugn, ostressad och gemytlig.
Två väninnor hittade ett bord. Den ena hade varit här förut.
– Ja, det är mest pensionärer. Men bra mat.
En svag doft av lunch drog förbi. Mat, potatis, vegetariskt.
Några sjuksköterskor från huset anlände och bildade en liten lunchkö som snabbt blev längre.
Doften blev mättad, tiden var utmätt. Kaféet hade gjort sitt.
Dags att resa sig och gå.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel Konsten att sova på nattåg och Åka buss med käpp och utan.
