Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Risken för att bli mätt är överhängande, sa en polisman i ett inslag om polisens nya fartkontroll som mäter hastigheten på bilar i farten.
Vägd och befunnen för mätt, konstaterade en skämtsam kollega i förra seklet.
”Med mitt mått mätt”, kallade signaturen Cello (Olle Carle) en kåserisamling.
Risken att bli mätt, ja proppmätt, långt innan julborden serveras är just nu överhängande.
Skriv julbord på nätet och vips radas stans alla julbord upp digitalt med priser och knapptryck för önskade sittningar.
Julbord på stadshotell i småstäder är något annat. Själva borden vet jag tyvärr ingenting om, men jag kände dofterna och såg förväntansfulla köer ringla sig mot borden när de dukats upp.
Årets bästa söndag, vanligtvis veckans tråkigaste dag, nu ett överdåd av dofter och smaker.
Själv bodde jag ofta på sådana hotell för femtio år sedan. Satt på lördagskvällen och skrev på rummet till spridda toner från dansorkestern och något lite glam från gästerna i sina bästa år.
Dagen därpå, söndag, var det tyst. Snön låg vit i staden. I matsalen var vi några få gäster som åt frukost och försökte hitta kaffet; det stod på fel ställe, det gjorde det alltid och gör så säkert än i dag.
Lokaltidningarna låg framme. Så sent på jorden var de i alla fall två, en borgerlig och en sossetidning, som höll den lokala debatten vid liv och ofta hade väldigt bra kultursidor.
Där satt man och läste medan det plockades ut och städades och pyntades försynt runt den stora julgranen som förebådade vad som komma skulle.
Det slamrades i köket och doftade svagt av ättiksinläggningar och skinkspad.
Kallskänken var i full gång med att plocka fram sillar och syltor, senap, rödbetor och förbereda risgrynsgröt och lutfisk, kvällens clou.
När jag lämnade hotellet på sena eftermiddagen stod från matsalen en svag doft av glögg från ett bord med nötter, russin och choklad.
Utanför porten stod festklädda, huttrande familjer som anmält sig till julbordet och nu bildade kö för att komma in
Det såg avundsvärt festligt ut. Årets bästa söndag, vanligtvis veckans tråkigaste dag, nu ett överdåd av dofter och smaker.
Inte för att jag är någon julbordshabitué men inför skogen av årets alla julbord minns jag småstadshotellets julbord med dofter och förväntningar som själva sinnebilden, drömmen i kalla vintern om det goda bordet i en varm, ombonad matsal.
Läs fler kåserier:
Sävermans förra: Varning för eldiga blickar och brandfarlig film
Och förrförra: Plötsligt kan jag inte stå på benen. Akuten nästa.
Veckans mest lästa kåseri – om varför Jessica vill radera fars dag.