Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Min morfar hade en snygg handstil och visste hur man knyter en slips.
Som barn satt jag ofta och lyssnade på honom. Han drog i sig cigarett efter cigarett och berättade om sin första anställning på kontor; en dag när han kom hem i ny kostym blev han betraktad som snobb.
Men han försvarade sin tillvaro som manschettproletär. Det hette så.
Manschettproletären bar vit skjorta på arbetet. Han hade då förklarat för sina gamla klasskamrater att om man bara var snygg och proper och kunde stava så behövde man aldrig lyfta en spade eller en hammare. I stället kunde man sitta vid ett skrivbord och röka hundra cigaretter och föra bok över inkommande och avgående skrot. Så hade man sitt på det torra.
Han var född 1891 och bodde sedan kvar tills han dog i samma gamla kvarter i ett omodernt hus vid Roslagsgatan i Sibirien.
Varje morgon ångade han hatten över en kastrull med kokande vatten på gasspisen. Han knöt sin slips framför spegeln i hallen och kammade bena långt bak i nacken.
En gång skickade skrotfirman honom till Visby, Han fick bo på stadshotellet och ägnade dagarna åt att spela biljard.
I kvällstidningar höll han koll på samtiden. Han läste Alibimagasinet och Detektivmagasinet, tunna häften med kriminalhistorier – och Tidsfördrif med sitt brandröda omslag, noveller om Åsa-Nisse och skämtserien Rubb & Stubb.
En gång skickade skrotfirman honom till Visby för att ta emot ett fartyg med metallskrot. Lasten blev försenad – flera veckor. Han fick bo på stadshotellet och ägnade dagarna åt att spela biljard. Han hade bra bollsinne men avskydde att röra sig och lät aldrig sin biljardbegåvning slå ut i blom. Han var också bra på kort och hade ett oslagbart pokeransikte.
Han lämnade Stockholm ännu en gång, tillsammans med min mormor och min farmor. Min far skjutsade sällskapet i bil till Dalarna över en midsommar. Min morfars insats den resan var att införskaffa en så kallad transportbok på Systembolaget för att få köpa en flaska konjak i Falun, där han köade en halv dag i stekande midsommarsol medan de andra for och badade.
Han hette Hugo, kallades Hugge och bar homburgerhatt året om.
Läs fler kåserier av Säverman, som om när Farah Diba fick besök av Miss Buss från Hjo.
