Sean Henrys porträttskulpturer får liv i Uppsala domkyrka

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det händer något med den brittiska skulptören Sean Henrys figurer när de placeras i Uppsala domkyrkas lugna men visuellt överlastade rum. Henrys skickligt modellerade gestalter tycks ofta vara inneslutna i sig själva och den sakrala, lite högstämda miljön passar dem perfekt, faktiskt bättre än konstvärldens vita kub. Här får de liv.

Henry leker på klassiskt skulpturalt manér med skala och sexton gigantiska eller små figurer är utspridda i och kring kyrkan. Merparten av dem bara står, medan några är fångade i rörelse, sömn eller interaktion.

I gravkoret som rymmer Erik den heliges relikskrin står exempelvis ”Sleeper”, en vithårig kvinna som håller en liten soldat i sina armar, framför en väggtextil (av Rudolf Gowenius) som berättar om helgonkonungen. Henrys verk blir ett nutida parallellt narrativ på ett spännande sätt.

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

De relativt små gestalter som nästan gömda har placerats på de valvbärande pelarnas kragstenar är också fina tillägg. På den kragsten som pryds av en antisemitisk ”judesugga” står påpassligt porträttskulpturen av den hemlösa John, vilket skapar en tråd av utsatthet som sträcker sig över sekler.

Uppsala domkyrka har det senaste decenniet visat åtskilliga utställningar med samtidskonst, ofta lyckade. Det storslagna rummet tål verkligen att fyllas med konst, och i bästa fall uppstår ett slags ömsesidig aktivering av både verk och rum.

Det är både tänkvärt och roligt att se hur Sean Henrys figurer slår sig i slang med kor, valv och befintliga interiörer. Fast när blicken snuddar vid konstnärens prislista, från ett par hundra lax till 1,5 miljoner, känner jag en viss tveksamhet. Det är ju tämligen självklart att en konstnär säljer sina verk, men ändå. Vad var det nu Jesus tyckte om månglarna i templet?