Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vem är egentligen ”pappa staten”? Är han en varm och omhändertagande far, som med sin auktoritet och tydlighet skyddar de han tagit under sina vingar? Eller är han en manipulativ och ombytlig farsa, som säger en sak men menar en annan och tillämpar bestraffningar godtyckligt? En fingervisning om vilken typ av statlig förälder vi kan komma att möta framöver finns inbakad i ett enormt lagstiftningspaket riksdagen röstade om den 9 juni, EU:s så kallade asylpakt.
Pakten innebär enorm omläggning av den svenska asylprocessen, och träder officiellt i kraft i EU den 12 juni. Eftersom de svenska reglerna inte är färdigskrivna har Sverige lagt ikraftträdandedatum till den 12 juli, men reglerna ska ändå tillämpas från den 12 juni utan att någon riktigt vet hur det ska gå till.
Ett av inslagen i det nya systemet är att alla som kommer för att ansöka om asyl ska screenas och fördelas i två grupper. Vissa hamnar i den ordinarie asylprocessen, som i stort liknar den gamla ordningen. Andra, som i snabbscreeningen inte bedöms ha asylskäl, kommer att hamna i ett så kallat gränsförfarande. Dessa personer ska, med ett nytt begrepp, omfattas av den ”legala fiktionen om icke-inrest”.
Den som lämnar boendet för länge utan att blippa in sig på de tider som satts löper i värsta fall risken att staten anser att man återkallat sin ansökan om skydd
Om det låter som en trollformel, så är det för att det är det. Den legala fiktionen är en juridisk konstruktion som innebär att en person som screenats, och hamnat i det så kallade gränsförfarandet, juridiskt sett anses befinna sig utanför landets territorium, även om personen fysiskt befinner sig på svensk eller europeisk mark. Eftersom människan då juridiskt inte befinner sig i landet, kan begränsningar genomföras som annars inte varit tillåtna. Exempelvis ska alla tvingas befinna sig på särskilda boenden. Den som lämnar boendet för länge utan att blippa in sig på de tider som satts löper i värsta fall risken att staten anser att man återkallat sin ansökan om skydd. Sverige har dessutom struntat i att införa den så kallade övervakningsmekanismen, som ska säkerställa att mänskliga rättigheter följs inne på boendena. Dessutom väntas rätten till advokat under hela asylprocessen tas bort, vilket försämrar rättssäkerheten ytterligare.
Att avskilja de som görs oönskade från resten av befolkningen, har historiskt varit ett sätt att i förlängningen kunna göra nästan vad som helst mot de som hålls bakom murarna
Kombinationen av att ingen yttre instans bevakar vad som sker, och att försvåra för de övervakade människorna att etablera kontakt med det omgivande samhället, är naturligtvis en utmärkt grogrund för brott mot mänskliga rättigheter. Att avskilja de som görs oönskade från resten av befolkningen, har historiskt varit ett sätt att i förlängningen kunna göra nästan vad som helst mot de som hålls bakom murarna.
Grundläggande mänskliga rättigheter kan alltså upphävas genom att staten viftar med trollspöet. Den konstaterar att även om den kan se dig fysiskt framför sig så är du faktiskt inte där, och därmed har du inte heller rätt att behandlas som en fullvärdig människa. Det är ett grundläggande brott mot samhällskontraktet som vi känner det.
Låt vara att även det vi vanligtvis förstår som ett samhällskontrakt också det är en legal fiktion. I den engelske filosofen Thomas Hobbes version är det människans oreglerade och våldsamma natur som kräver att vi tecknar ett samhällskontrakt, och överlämnar vår beslutande makt till en statsmakt som kan skydda oss från oss själva. Hos hans efterföljare John Locke, som utvecklade tanken om maktdelning, kunde folket avsätta de statliga representanterna om de inte skötte sig. I den förlängningen formulerade Jean-Jacques Rousseau sedan idén om allmänviljan, som ekar i den svenska regeringsformens portalparagraf: All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det är också därför staten har kunnat få ett våldsmonopol – det vilar på idén om att vi, folket, kan ta ifrån staten dess redskap om den skulle börja vända sig emot oss.
Migrationsrätten är en plats där staten ofta testar hur långt den kan gå innan vi protesterar
Oavsett vilken variant av samhällskontrakt vi bekänner oss till, måste det kontraktet ändå betraktas som helt upphävt om vi låter staten komma undan med att bestämma sig för att vi helt enkelt inte existerar, bara för att den säger det. Migrationsrätten är en plats där staten ofta testar hur långt den kan gå innan vi protesterar. Det är exempelvis bara i migrationsmål som gäller personer som klassats som säkerhetshot, som svenska domstolar går med på att döma utan att ha fått se underlaget i målet.
Ju mer vi normaliserar sådana överträdelser av samhällskontraktet, desto snabbare sprider de sig. Att vi nu har en lagstiftning som låter myndigheterna låtsas att de inte kan se människor av kött och blod som står framför dem, är en högt ringande varningsklocka som borde skrämma många fler än de som inom några veckor sitter på ett av den legala fiktionens nya specialboenden.
Den ryske anarkisten Michail Bakunins ord äger kanske trots allt giltighet också i dag:
Även den minsta och harmlösaste stat är brottslig i sina drömmar.
Läs mer:
Silas Aliki: Att sätta barn i fängelse är ett fiasko för samhället
