När landet hette Zaire, under Mobutu Sese Sekos 32-åriga styre, var Kongo ett kulturellt hjärta som pumpade ut musik över hela Afrika. Men stabiliteten som diktatorn stod för var en illusion och det var på grund av honom som sönderfallet blev så stort efter att han störtats. Konflikter bröt ut på flera nivåer och snart tre decennier efter hans fall, härjas landets östra delar ännu av milisgrupper som tagit kontroll över områden stora som mindre länder i Europa.
En stor del av de många flyktingar som lämnat landet har fått en fristad i grannlandet Uganda som har en relativt generös lagstiftning. Här har 650 000 kongoleser byggt upp ett nytt liv.
– Det ska sägas, att lagarna är bra för oss flyktingar och vi tillåts stanna och bygga våra liv, men det är inte utan problem, säger Arthur Musomwa som bott i Kampala i 16 år.
DN träffar honom på en gård i stadsdelen Makindye som ligger på en av Kampalas ursprungliga sju kullar (i övrigt saknar staden likheter med Rom).
Han är sekreterare i ett samfund som jobbar för att skydda kongolesernas rättigheter i det nya landet. På föreningens lilla center drivs hemspråksundervisning i swahili för barnen och det finns också en lekplats och utrymmen för kulturella aktiviteter.
– Hemma pratar jag bara swahili med barnen för jag vill att de ska lära sig vårt språk, men jag säger också till dem att använda luganda (det dominerande språket i Uganda) när de går hemifrån, det är viktigt att inte isolera sig för mycket från våra värdar.
Just nu kommer isoleringen vare sig de vill det eller inte. Anledningen är det stora ebolautbrott som rasar i hemlandet, och som även lett till smittspridning i Uganda.
– Det har varit väldigt påtagligt de senaste veckorna. Ska jag gå in någonstans frågar de var jag kommer ifrån, om jag är direkt från flyktinglägren vid gränsen. De tror att vi tagit viruset hit, säger Musomwa som tillägger att många medlemmar i föreningen vittnar om samma behandling.
Han påpekar att folk från Kongo och Uganda har samma anletsdrag och hudfärg eftersom de är födda i samma områden och inte sällan har samma etniska tillhörighet. Men en kongoles känns ofta igen på långt håll – på de extravaganta kläderna. Bara nigerianer kan i Afrika ge kongoleser en match när det gäller modegrad. Glansiga kostymer med förgyllda kedjor och myggjagare i konstläder är en del av det kulturella uttrycket. Så fort DN anlänt har Musomwa ursäktat sig för att han är illa klädd. Han räknade inte med besök denna lördagsmorgon.
– Det är lite problematiskt med vår klädstil för folk tror att vi är gjorda av pengar, när det handlar mer om att vi lägger mer energi och pengar på vår klädsel än andra saker.
Han tycker att den sociala stigmatiseringen i spåren av ebolautbrottet är nedslående och kritiserar också ugandierna för hyckleri.
– De har ju haft en mängd utbrott av ebola själva och den virusvariant som nu härjar, bundibugyo, upptäcktes ju till och med i Uganda så det skulle lika gärna kunna drabba dem.
Oron för kongoleserna späs på av utvecklingen i hemlandet, där de flesta fortfarande har släktingar. Musomwas mamma bor i Bukavu, i provinsen Sydkivu som är den senaste att rapportera fall av ebola. Och det är inte bara ebolan man oroar sig för, utan även ekonomin.
Den livsviktiga handeln mellan länderna är nu hotad vilket drabbar människor på båda sidor.
– Det är många, många kongoleser som livnär sig på handel. Nu pressas vi ekonomiskt. Och tänk om det sedan kommer en lockdown här, när vi redan är panka. Vad ska vi då ta oss till?















