Snoret rinner i den låtsasdjupa serien om det tragiska Kennedyparet

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I slutet av 1990-talet såg jag en kvinna på en tidningsbild, hon hade strukna jeans, det såg nästan ut som om hon hade pressveck på dem. Grundstilen var egentligen inte mer än klassiskt prydlig, förmögen och blond. Men så fick hon detta basläge att se så djävulskt snyggt ut, mindre ansträngt och mer franskt.

Jag strök mina jeans i ett försök att verka lika ointaglig och sammanhållen som hon. Hela hennes bröllopsuppenbarelse, i Narciso Rodriguez-klänningen, fick (och får än i dag) kungliga brudar att se ut som om de hade hyrt sin utstyrsel i en butik för högtidskläder i särskilt styva syntetmaterial.

Kvinnan var Carolyn Bessette Kennedy, på den tiden ofta sammanfattad som CBK. Hon var gift med John F Kennedy Jr och de var ett av världens mest kända par, laddade av politisk historia, av JFK och Jackie, av skälvande ortsnamn som Hyannisport.

När deras lilla privatplan, med John F Kennedy Jr som pilot, störtade i havet utanför Martha’s Vineyard 1999 var det som om inget av det upphöjda överlevde. Det skvallrades om hennes kokainmissbruk och om ett äktenskap i gungning. Det som verkar helt belagt är att hon hade svårt att leva med medieuppmärksamheten.

En död människa lider inte av att bli huvudperson i en dramaserie, men ironin finns där.

”Love story. John F Kennedy Jr & Carolyn Bessette” har omtalats och debatterats i USA långt innan premiären – den handlar trots allt om republikens kungafamilj. Serien skildrar Carolyn Bessette Kennedy och hennes äktenskap med ”America’s son”, liksom Jackie Kennedy Onassis och Caroline Kennedy Schlossberg.

Tv-dramat lägger stor vikt vid hur Carolyn Bessette Kennedy bryter ihop av att ständigt förföljas av fotografer. Samtidigt utgör serien i sig ett övergrepp, det har Jack Kennedy Schlossberg, Carolines son och demokratisk politiker i vardande, passionerat förklarat i ett långt och offentligt gräl med producenten Ryan Murphy (”Glee”, ”Feud”).

Även kostymerna har kritiserats när bilder och trailers har släppts. Upprörda CBK-fans invänder att Birkin-väskan ser tom och felaktigt ny ut, att den kamelfärgade kappan tycks billig och stel.

Det monokroma 1990-talet träder fram i rutan, magra kvinnokroppar glider runt i klänningar med spaghettiaxelband…

Serien inleds med att paret stiger ombord på flygplanet i juli 1999 och så har den tragiska premissen ingjutit sorg när sedan kärlekshistorien tar vid. Det monokroma 1990-talet träder fram i rutan, magra kvinnokroppar glider runt i klänningar med spaghettiaxelband och Stone Roses ”I wanna be adored” får 70-talisten att sucka nöjt; över huvud taget tar det tidsbestämda soundtracket stor plats.

Carolyn är ett porträtt av kvinnan som kanske-man och jag gillar det, den kvinnliga oviljan att släppa en annan människa in på själslivet är underbeskriven. Många scener har en laddad kammarspelsprägel och serien tycks sträva efter en autentisk, lite dröjande och rå känsla i uttrycket, inte helt olik ”Feud” (som Ryan Murphy också står bakom). Skådespelarna är genomgående bra (även om Naomi Watts som Jackie faktiskt fastnar i imitationsfällan); Sarah Pidgeon är ett fynd i rollen som Carolyn och hon gråter så att snoret rinner i en oförutsägbar spelstil som inte är så vanlig i amerikanska tv-serier, inte ens i de bästa.

Men produktionen tycks ändå präglad av en strävan efter mainstream och lutar sig för tungt mot njutningen i att visa upp en snygg tjej i herrskjorta. När paret genomför en djupt genant hemmadans till ”Common people” kommer jag på mig själv med att undra vad Sofia Coppola hade kunnat göra av den här historien, eller hur ”Mad men”-skaparen Matthew Weiner hade valt att spegla perfektionen och sönderfallet.

Det är njutbart att se, ändå lämnar ”Love story” efter sig en känsla av låtsasdjup, snarare än av att ha sett en verkligt fascinerande berättelse om arvtagarna till Kennedys eget Camelot.

Läs fler film- och tv-recensioner i DN