Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det är med fasa jag beskådar hur folk viker ut sitt innersta offentligt. Inte för att jag tycker att intimiteterna är ointressanta, tvärtom. Men att dela med sig så öppet av allt! Brrr.
Värnandet om mitt eget privatliv – det är lockande att förpacka det som integritet, men jag börjar alltmer misstänka att det handlar om någon sorts tillknycklad narcissism. Som om just jag skulle vara så viktig.
Jaja. Jag är glad att jag åtminstone har lite självinsikt. Till skillnad från vissa andra.
Alex Schulmans senaste DN-krönika (20/4) påminner om när den danske Hollywoodskådespelaren Nikolaj Coster-Waldau gav sig på honom och hans fru Amanda i pratprogrammet ”Skavlan” för 13 år sedan.
”Varför ska man följa er?” frågade då Nikolaj Coster-Waldau, fast det var ingen fråga. Vad han ville säga var att han tyckte de var totalt ointressanta.
Vad han ville säga var att han tyckte de var totalt ointressanta.
Man kan förstås lika gärna fråga sig varför någon skulle bry sig om Nikolaj Coster-Waldau – han har uppenbarligen inga problem alls att prata om sig själv både här och där genom åren.
Men han kanske tycker att han i egenskap av traditionell yrkesman verkar på en finare del av det privatas offentliga marknad?
Så här över ett decennium efter ”Skavlan”-fejden har debatten hur som helst inte rört sig en millimeter.
”Nog nu! Ingen bryr sig längre om era liv”, fräser författaren och kulturskribenten Jens Liljestrand i två texter (Expressen 6/4 och 22/4).
Folk har gjort sig lustiga över honom för den ståndpunkten: Arbetets kulturredaktör, Johannes Klenell, påpekar att det väl inte finns någon som älskar att skriva om sig själv lika mycket som Jens Liljestrand (9/4).
Men det är ju inte det som är problemet.
Även det mest partikuljära kan vara allmängiltigt, och berättandet blir inte sämre för att det utgår från en själv. Inte sämre – men inte heller bättre: Det är ett stort problem att så många verkar tro att det räcker med att det ”är på riktigt”. Att det i sig ger kvalitet.
Och den slafsigt berättade känsloporren är en sak, men värst i genren är ändå den självmedvetna koketterande känsloerotik som inte minst finkulturen så ofta gör sig skyldig till. Det är nog därför det är så lätt att reta sig på Jens Liljestrand. Eller på det som utger sig för att vara äkta dagböcker. För att inte tala om de öppna brevväxlingarna.
Det är inte det att folk pratar om sig själva, utan att det känns som att de inte har något att säga oss andra. Att det mest bara är… tja, tillgjort självsmekande framför en spegel. Det är för naket, och inte på ett bra vis. Allt man vill är att försiktigt dra igen dörren och låtsas som man inte sett.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Varför följde hon med en misstänkt kvinnomördare ned i källaren?
DN:s ledarredaktion: Vill du bli riktigt rik – bli politiker i ytterhögern
