Den sovjetiska ubåten Komsomolets var den första i sitt slag. Som enda atombestyckade undervattensfarkost kunde den avfyra vapen från en kilometers djup – det dubbla jämfört med amerikanernas motsvarigheter.
Nato förväntade sig att ubåten skulle bli den första av många. Men i stället för att föra sitt upphovsland in i en ny era av militärt övertag under ytan sjönk ubåten den 7 april 1989, sedan en brand brutit ut ombord. Av 69 besättningsmän förlorade 42 livet.
Komsomolets kärnreaktor och två atomstridsspetsar, som innehåller 4 kilo plutonium, har sedan legat på 1 600 meters djup utanför den norska kusten.
När ubåten slog i botten följde explosioner som krossade delar av skrovet så att vatten strömmade in, men experter har debatterat möjliga konsekvenser i decennier.
Den ryska experten Igor Spasskij från Rubininstitutet, som designade ubåten, argumenterade 1993 visserligen för att ubåten borde bärgas, men hävdade också att utsläpp inte skulle leda till få några omfattande konsekvenser.
– Inom ett årtionde kommer de två stridsspetsarna att ha brutits ner genom en kemisk reaktion till följd av saltvattnet. Och dess giftiga plutonium kommer att läcka ut från torpederna och ut i miljön, sade han till det amerikanska US Naval Institute.
Men enligt en forskningsrapport från mars i år är stridsspetsarna fortfarande intakta. Däremot läcker reaktorn långsamt och sporadiskt ut radioaktivitet från olika punkter på skrovet.
Faktorer som skiftande havsströmmar, syrenivåer i vattnet och hur välbevarade de radioaktiva ämnenas förseglingar är kan alla påverka hur stor risken för mer omfattande utsläpp är. Rädslan är att ämnen ska hamna i näringskedjan och slutligen på tallriken, skriver BBC.
– Mer arbete borde utföras för att förstå mekanismerna bakom utsläppen, men också korrosionsprocessen och hur framtiden kan påverkas, säger Hans Kristensen som är chef för The Nuclear Information Project – en del av tankesmedjan Federation of American Scientists.
Djupet som vraket ligger på gör studier svåra och dyra att genomföra, men Kristensen argumenterar för att det ändå bör göras.
– Med en halveringstid på 24 000 år kommer stridsspetsarna med plutonium att utgöra en potentiell fara på obestämd tid, säger Kristensen till BBC.
