Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Vafalls? Har jag kommit fel? Är jag på en massagebehandling? Nej. Jag är på en visning av den omtalade filmen ”The Odyssey”. Vi sitter nämligen i en så kallad Imax-salong, och ljudvolymen som rullar in för att förstärka berättelsen får biostolarna att vibrera. Snett framför mig ser jag en kvinna som raskt greppar stolens armstöd. Vi är på väg att take off. Säkerhetsbältet på.
För den som undrar så har en Imax-salong en jättestor filmduk som löper från golv till tak men också från sida till sida i en välvd formation. Den liksom omsluter de förväntansfulla biobesökarna. Precis som det kraftfulla ljudet. Här kommer ingen komma undan enögda cykloper, fasansfulla havsslukhål eller sirenernas lockrop.
Biosalongen är knökfull, alla har proviant i knät: godispåsar, läskedrycker och popcorn-boxar ity detta är en tre timmar lång sittning. Skulle man mot all förmodan slumra till där i biomörkret kan man vid uppvaknandet ana hur nära den irrande Odysseus kommit målet – hemstaden Ithaka – på hans skäggs tilltagande grånad och utväxt.
Plötsligt dyker Ursula Andress upp från havet som Bondbrud! Men vänta nu, nej, det är ju undersköna nymfen Kalypso (Charlize Theron) som erbjuder Odysseus evig ungdom. En 007-blinkning från regissören Christopher Nolan.
Jag sneglar på mina grannar där i biosalongen. Har inte godisätandet avstannat i takt med att cyklopen Polyfemos slufsade i sig ett antal besättningsmän? De sega råttorna kändes plötsligt mycket svårtuggade.
– Ja du Douglas, säger jag till den strävhårige taxsambon när jag kommer hem. Nu har matte fått en dunderdos av faror, hjältedåd och frestelser.
Han ger mig en oförstående blick som uttrycker stor tvekan. Frestelsemättnad? Vad är det? Varje dag nosas ju hemliga meddelanden upp, små frestelser, från stadens tikar.
– Okej då, du vet väl att Oscar Wilde ansåg att det enda sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den, upplyser jag.
Vi tar vår kvällspromenad. I ett gathörn dyker plötsligt en vacker tik upp. Douglas tvärstannar.
– Tänk inte på Oscar Wilde nu, viskar jag.
Läs mer:
Ståhlis förra kåseri: Kulturtaxen Douglas ratar stickning men diggar klassiskt och jazz
Ståhlis-klassikern: Att namnge en hund är som att kryssa i ett minfält
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
