134 dagar åberopas nu regelbundet med hänvisning till den tid det tog för Stefan Löfven (S) att slutligen presentera ett regeringsunderlag med riksdagens stöd 2018. Den rekordlånga perioden anförs som ett parlamentariskt skräckexempel, men läget ter sig lika utsiktslöst nu som då.
– Det här är en politisk ledarskapsfråga. Det är ynkedom att partierna efter ett val fortsätter med presskonferenser, kakätande och valrörelse som om den fortfarande pågick. Väljarna har ju redan sagt sitt och delegerat sin makt till dem, säger Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Dagens låsta läge bottnar i att regeringspartierna och SD bara fått 173 riksdagsmandat, medan den samlade oppositionen fått 176. Men V kräver ministerposter och C vägrar regeringssamarbete med både V och SD – efter snart tre veckor tycks ingen ha ruckat på något.
– Det minsta väljarna kan förvänta sig är att våra politiska ledare ska kunna ta hand om det parlamentariska resultatet, men nu är det i stället så mycket olyckskorperi. Och så hela extra val-diskussionen på det, där nästan alla tar höjd för att det kommer att bli så fruktansvärt svårt, som en självuppfyllande profetia.
Alla partiföreträdare, även talmannen, har betonat vikten av att lösa regeringsfrågan snarast, men från de folkvalda ledarna hörs att felet ligger på motparten. Statsminister Ulf Kristersson (M) har argumenterat för att det ansträngda världsläget gör det särskilt angeläget att få en regering på plats för den nationella säkerhetens skull.
– Sverige skriver ju en massa avtal inom nästan alla internationella områden och en del vetter mot säkerhet. Det finns pågående processer som det nu blir en stor hicka i på vartenda departement, säger Henrik Ekengren Oscarsson.
Du låter nästan besviken?
– Jo, men så här ska det ju inte gå till. Jag vill inte tro att det ska ta så många talmansrundor, för något måste man ju ha lärt sig och det borde finnas en beredskap åtminstone i systemet. Kanske kan de inse att det är viktigare att sy ihop en budget än exakt vilka partier som sitter i en regering.
Henrik Ekengren Oscarsson påminner om att det 2018 blev en diskussion om hur den här sortens situationer ska undvikas i framtiden. Bland annat om att utöka övergångsregeringars beslutsutrymme för exempelvis internationella avtal.
Formellt har övergångsregeringen samma befogenheter som före valet, men den och samarbetande SD har minoritetsstöd i riksdagen och kan därför i realiteten inte besluta om något politiskt känsligt. Eller ”en övergångsregering fattar främst beslut i löpande eller brådskande ärenden”, som Regeringskansliet formulerar det.
– Det som hände efter valet 2018 är en stor, stor plump i vår parlamentariska historia och det får inte hända igen. En övergångsregering kan fatta nödvändiga beslut, men så fort det blir något större bör man undvika det, säger Henrik Ekengren Oscarsson.
– Det är lite av en gummiparagraf kring vad som är möjligt och inte möjligt, ingen vet, det är en omdömesfråga. Skulle det vara något riktigt viktigt måste en övergångsregering hitta ett sätt att förankra det väldigt tajt.
Varför löste man inte saken efter 2018?
– Det blev inte mycket med de där diskussionerna sedan. När regeringskrisen väl var över tänkte man ”nej, det här kommer inte att hända igen”.
Henrik Ekengren Oscarsson säger att han har svårt att se V-ledaren Nooshi Dadgostar gå tillbaka till sina väljare och säga ”det bidde inget regeringsskifte på grund av oss”. För att undvika det skulle hon av läget att döma vara tvungen att sudda ut partiets kongressbeslutade röda linje om ministerposter.
– När allt kommer omkring vill partier i första hand få igenom så mycket som möjligt av den egna politiken. Röda linjer är bara ett annat sätt att säga ”det här kommer att kosta”. Politik är det möjligas konst, heter det, så om man får mycket politik tillbaka kan man backa från röda linjer och ändå klara sig helskinnad.