Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Stig Lindbergs lustfyllda värld”
Gustavsbergs Porslinsmuseum. Visas t o m 2/5 2027
Stig Lindberg, än en gång? Frågan är befogad. Han dog för 44 år sedan, men hans verk finns överallt, visas om och om igen, älskat och exploaterat. Lindberg är vår mest folkkära designer, en konstnärlig tusenkonstnär som under drygt fyra decennier förtjuste Sverige med alla sorters material och idéer från hans blommande, spretiga, lite busiga universum.
För tio år sedan blev hans 100-årsjubileum den mest besökta i Gustavsbergs porslinsmuseums historia. När nu museet öppnat portarna till ”Stig Lindbergs lustfyllda värld” är det självklart att gå dit; för de keramiska hitsen, för återseendet av en designvän, men också med förhoppningen om att få se något vi inte har sett förut.
Utställningen som bygger vidare på förra årets Lindberg-presentation på Läckö slott, lyckas väl med uppgiften att öppna luckan till hans formrike, men ändå behålla fingertoppskänslan. Här finns det typiskt lindbergska, de somriga fajanserna från 1940-talet, den lekfulla mönsterglädjen i hans textilier, materialkoncentrationen i stengods och serviser. Därtill en del rara, obskyra ting för Stickan-nördarna, en emaljmålning, en grön valross, en skiss till en barntallrik där en potatis äter en korv.
Så vad betyder Stig Lindberg för oss i dag, är han något mera än den riksidylliker vi har vant oss vid, mannen bakom den gröna schlagern Berså och mormors mönstrade kaffekoppar?
Mörkare stråk går att upptäcka. Ett år i Paris 1938 tände en surrealistisk gnista i den 22-årige påläggskalven från Gustavsberg och han återvände hem med en mission att förvandla verkligheten med penslar och lera. Vid sidan av servisformgivning fick han av fabriken friheten att måla och skulptera.
En egenartad värld öppnade sig. En sommarflickas armar förvandlades till trädstammar, två kvinnors hår vävdes ihop i skulpturen ”Väninnorna” från 1945, ett hjorthuvud fick händer istället för horn. Kroppar blev växter, växter blev varelser, mönster föddes i mönster i ett underbart kretslopp.
Denna vilja att öppna och extrapolera vardagen löper som en tråd genom Lindbergs verk, från 1940-talets ”muntra surrealism” som pressen skrev, till hans mer bortglömda, gåtfulla stengods från 1970-talet. I ett sent verk skar han sönder en perfekt drejad vas i en rå slakt, ett självsabotage som öppnade en ny väg framåt.
Det finns paralleller till dagens AI-konst där allt kan morfas till nya bilder och former. Så kan vi kanske se Stig Lindberg numera, som en pionjär för dagens kulturella smältdegel där fenomen återbrukas, samplas, citeras och piffas upp till nya uttryck
Men där AI i dag oftast producerar generisk, effektstinn kitsch, är Lindbergs verk alltid originella och personliga. Han hade en tydlig röst i allt, även de mest lågmälda servisdelarna bär på hans tilltal.
I en intervju fyra år före sin död, 65 år gammal, klagade Lindberg över att tiden inte räckte till för allt han ännu ville göra. ”Jag är så fördömt nyfiken”. Vi kan med fördel kroka tag i denna nyfikenhet, inspireras, utmanas och försöka se världen genom hans ögon. Ett av Stig Lindbergs mest kända, tänkvärda måtton var: ”Varför inte tvärtom?”