Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Efter valet kan Sverige stå inför en av de mest krävande politiska förhandlingarna på länge. Partier med olika mål kan behöva enas om en regering, ett politiskt program och fördelningen av ministerposter.
Sverige har fått stor erfarenhet av den typen av uppgörelser. Januariavtalet 2019 samlade Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regering med Centerpartiet och Liberalerna som samarbetspartier och innehöll 73 politiska punkter. Efter valet 2022 bildade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna regering medan Sverigedemokraterna stod utanför regeringen men slöt ett omfattande politiskt avtal (Tidö) med regeringspartierna.
Vad avtalen faktiskt betyder politiskt är svårare att bedöma än innehållet antyder. Regeringsförhandlingar skiljer sig nämligen från många andra förhandlingar genom att väljarna, som i slutänden ska värdera resultatet, bara ser delar av processen.
Om man bara räknar ministerposter får man en mycket ofullständig bild av makten
De som ska bedöma resultatet kan inte se hela förhandlingen. De flesta av oss kan ju inte följa varje förhandlingsmöte, läsa varje bilaga eller bedöma vilket inflytande som är mest värdefullt på längre sikt.
Det ger en fördel åt sådant som är lätt att upptäcka och kommunicera: ministerposter, skattesänkningar eller tydligt formulerade krav i ett avtal.
Betydligt svårare är att se är vem som fått inflytande över genomförandet av politiken, vilka frågor som fått högst prioritet och framför allt: vilka mindre synliga eftergifter som gjorts för att få ihop helheten. Tidöavtalet är ett tydligt exempel på varför detta spelar roll. Sverigedemokraterna fick ingen ministerpost, men blev samarbetsparti och ingick tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna i ett gemensamt reformprogram. Avtalet omfattade migration, kriminalitet, klimat och energi samt ekonomi. Det här ett tydligt exempel på att om man bara räknar ministerposter får man en mycket ofullständig bild av makten.
Politiker kan få incitament att förhandla om det som är lättast att visa upp – snarare än om det som skapar störst politiskt värde. Ett parti kan lämna en förhandling med en eftergift som ger rubriker. Ett annat kan samtidigt ha fått något mindre synligt men betydligt viktigare för sin politik. Frågan om vem som vann är svårare än den först verkar.
Ett parti kan visa upp tydliga segrar efter en förhandling utan att för den skull ha fått störst politiskt inflytande eller det bästa resultatet på längre sikt. Och när både medier och väljare vill ha snabba och tydliga svar på vem som vann mest finns en risk att partierna börjar förhandla för den kommande rubriken, snarare än för den politik de faktiskt vill genomföra.
Det här ställer krav på hur partierna går in i en regeringsförhandling. Fyra saker blir särskilt viktiga:
● För det första: Låt det ta tid. Forskning om koalitionsregeringar i flera europeiska länder visar att längre förhandlingar kan följas av högre reformproduktivitet när regeringen väl är på plats. Förhandlingstiden handlar nämligen inte bara om sakfrågor. Parterna behöver också bygga förtroende, reda ut konflikter och hitta lösningar som går att förankra i de egna partierna.
Kort sagt: man måste börja samarbeta i förhandlingen för att sedan kunna regera tillsammans. Och det måste få ta tid.
Det som syns är inte alltid det som betyder mest
● För det andra: Förhandlingen måste ske på två plan. Det ena planet är det synliga: ministerposter, konkreta krav och sådant som kan kommuniceras till väljare och medier. Det andra är det mindre synliga: långsiktiga reformer, inflytande över processer och möjligheten att påverka politiken över tid. Problemet uppstår om det första planet får dominera det andra.
● För det tredje: Partierna måste förhandla över flera frågor. Olika frågor har olika värde för olika parter. Om förhandlingen bara handlar om en fråga blir den lätt en kamp om vem som ska ge sig. Men när flera frågor kopplas samman kan parterna göra byten och få mer av det som är viktigast för dem. Decemberöverenskommelsen 2014 visar principen. Låsningen handlade om regeringens möjlighet att få igenom sin budget. Lösningen blev inte en kompromiss om budgetens innehåll, utan en överenskommelse om hur riksdagen skulle hantera budgeten.
När en fråga låst sig kan lösningen alltså finnas i en annan del av förhandlingen.
● För det fjärde: De måste kommunicera resultatet utan att låta kommunikationen styra förhandlingen. Efteråt kommer frågan från medier och väljare: Vem vann mest? Partierna behöver kunna visa vad de fått ut av förhandlingen. Men kommunikationen bör beskriva resultatet – inte bestämma vad som ska betraktas som ett bra resultat. Annars riskerar politikerna att förhandla för presskonferensen snarare än för den politik de faktiskt vill genomföra.
Att en maktfördelningsförhandling har dessa inbyggda dilemman ger också oss som ska bedöma resultatet en möjlighet. Nästa gång vi frågar ”Vem vann?” behöver vi inte bara leta efter ministerposter, rubriker och synliga politiska troféer. Vi kan också fråga: Vem fick det inflytande som på längre sikt kan göra störst skillnad?
Att förhandlingarna också handlar om breda och långsiktiga samhällsfrågor är viktigt inte bara för politikens innehåll, utan också för medborgarnas tilltro till demokratin.
För det som syns är inte alltid det som betyder mest.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Klas Eklund, ekonom: ”Valrörelsens poesi är över – dags att regera på prosa”
Jan Jönsson, tidigare L-politiker: ”Medierna har tramsat bort politiken i årets valrörelse”