– Min son Vasia åkte till fronten genast när kriget började. Den 8 september 2024 försvann han utanför Pokrovsk. Jag vet inte om han lever eller är död, säger Natalja Hulsjina, 48 år.
Det är hennes svar på min fråga huruvida hon är glad över att det nu går bättre för Ukraina i kriget. Hon är stolt över sin son och sitt land. Men den enorma förlusten lägger sordin på allt.
– Så är det i ett krig. Man förlorar människor. Vi hade ju knappt en armé när kriget började. Nu har vi byggt upp ett motstånd i världsklass. Men alla dessa unga pojkar… det är hemskt att de måste dö.
Ukrainarna som DN talar med i ett stekhett Kiev är stolta över sin armé. De senaste veckorna har Ukraina nästan förlamat Ryssland med sina anfall mot rysk oljeproduktion.
Krimhalvön har man i praktiken lyckats isolera – motorvägen över ockuperat område från Mariupol till Krim är inte längre farbar på grund av ukrainska drönare. Den olagligt byggda bron över Kertjsundet är igenproppad av bilköer. Tusentals ryska turister återvänder till Ryssland, eftersom det inte går att få tag på bensin på Krim.
Läkaren Antonina Kovaljova, 63, säger att hon ändå inte kan känna någon skadeglädje.
– Ryssarna är våra fiender. Men jag kan inte glädjas över att vanligt folk lider. Jag har ju själv genomlevt allt det där, säger hon.
Samtidigt vill hon understryka att det ligger i Rysslands händer att få slut på kriget.
– Vi ukrainare stod på Majdan år 2014 och tvingade vår regering att avgå. Men ryska folket vill inte stoppa kriget. Det är ju inte bara Putin som slåss mot oss, det är ryska soldater som kommer hit för att döda oss. För att de får betalt!
Antonina och hennes väninna Inna Ivanenko har bägge haft vänner på Krim. Före 2014 reste de ofta till halvön och turistade där. Nu talar de inte längre med sina gamla vänner på Krim.
– De sade att de var tvungna att ”ändra sin syn på saker och ting”. Sedan dess har vi inte talats vid. Jag har en bostad utanför Simferopol, jag var där sista gången år 2019. Nu bor någon annan där. Jag har ingen aning om vem det är, säger Antonina Kovaljova och rycker sarkastiskt på axlarna.
Natalja Kotenko, 52, säger att hon inte tror att kriget kommer att ta slut snart, trots att Ryssland nu är pressat.
– Det kommer säkert att ta ett, två år till, säger hon.
Klassläraren Inna Ivanenko, 67, är född i Ryssland och har fortfarande släktingar där.
– I början av kriget sade de gång på gång att jag bara skulle stå ut med det här litet till. Sedan skulle allt bli bra. Nu pratar vi inte längre med varandra.
I Kiev är majoriteten av de stadsbor vi träffar kvinnor. Det finns fortfarande män på gatorna – Ukraina har inte totalmobiliserat. Men andelen män man ser på gatan har minskat.
De ukrainska framgångarna är inte bara ett resultat av drönare, utan också av nya medeldistansrobotar som Ukraina själv tillverkar. Under veckoslutet sköt Ukraina sina kryssningsrobotar FP-5 Flamingo mot vapenfabriken Titan-Barrikady i Volgograd. Enligt oberoende Ukrainska Pravdas uppgifter träffade tre av fem robotar fabriken. Exakt hur stora skadorna blev är än så länge oklart.
Oksana, 54, är övertygad om att det enda som kan få slut på kriget är förhandlingar.
– Det finns inget annat sätt. Beslutsfattarna på båda sidor måste komma överens.
Läs mer:
Ukrainas 40-dagarsoperation ska pressa Kreml
Anna-Lena Laurén: Bensinpriserna får kriget att krypa närmare ryssarna
