Herr Redaktör Hjalmar Branting,
Stockholm, juldagen 1910
Tänk, att jag eger ett konstverk! Att jag fått min längtan uppfylld!
Nu behöver jag inte som så ofta förr stå vid konstaffärernas fönster, se och åtrå och bli tungsint över att intet verkligt vackert ega, utan kan njuta lugnt, väl vetande att hemma väntar mig en konstskapelse – levande liv i lera – väl värd att hållas av, aktas och beundras.
Tack, snälla Hjalmar Branting, tack för helggåvan! Hos mig är ”Från gatan”, på sin rätta plats.
Eder Maria Sandel
Socialdemokraternas första partiledare var omvittnat frikostig och vänfast. I boken ”Hjalmar Branting. Sveriges statsministrar under 100 år” berättas om hur stora delar av en ärvd förmögenhet går åt som lån till obemedlade vänner och tidskrifter. Julen 1910 hade han uppfattat att den konstälskande Maria Sandel aldrig hade ägt ett ting som bara var vackert. Det året gav han henne en julklapp, en statyett i lera utifrån Carl Eldhs proletära motiv.
Hur kom det sig att en blivande statsminister stod på så god fot med en fattig strumpstickerska i en tid då medborgarrätt hette pengar och kvinnor och arbetare helt saknade rösträtt?
Maria Sandel föddes på valborgsmässoafton 1870. Fadern dog några år senare och Sandel växte upp på Kungsklippan i Stockholm med sin mamma som drev en enkel mjölkbod i kvarteret. Vid 16 års ålder, i mars 1887, lämnade hon hemmet och gav sig av med båt från Malmö. Tre veckor senare passerade hon den nya frihetsgudinnan, på väg in mot land i en tidvattenvåg av svenska utvandrare. Hon blev kvar i USA i nästan fyra år, som piga. Men det som kom att bli avgörande för henne var att hon började skriva högstämda fosterlandsromantiska dikter som publicerades i svenskspråkiga tidningar, de flesta i den New York-baserade Nordstjernan: ”Du härliga Svea med mantel af snö / och glittrande krona af is! / du eger min kärlek, för dig vill jag strö / för dig vill jag sjunga mitt pris.”
Kanske längtade hon hem. Det gjorde i så fall läsarna också. När hon vid tjugo års ålder återvände till Sverige, ”för att vidare utveckla sina mer än vanliga anlag för poesi”, noterades detta i åtminstone tre svenskamerikanska tidningar: ”Hon är ännu helt ung, och utan att spela profeter, kunna vi säga, att hon går en vacker, ja, lysande framtid till möte. Så måtte det blifva!” skrev tidningen Nordstjernan den 13 november 1890.
I Stockholm under tiden hade saker förändrats. Socialdemokratiska arbetarpartiet hade bildats. Hjalmar Branting var en drivande kraft, dessutom chefredaktör för tidningen Social-Demokraten, där han pläderade för en reformistisk – inte revolutionär – socialism och allmän rösträtt. Maria Sandel tog arbete i hemindustrin med trikåstickning och skrev vid sidan av kampdikter för Social-Demokraten, där hon lärde känna familjen Branting. I den socialdemokratiska kvinnoklubben träffade hon flera av tidens stora namn, som kvinnosaksaktivisten Anna Lindhagen och författaren och pedagogen Amalia Fahlstedt.
Hjalmar Brantings styvdotter Vera von Kraemer beskriver i sin självbiografiska bok ”Brantings på Norrtullsgatan” besöken i hemmet av en lite udda författarinna: ”umgänget var lite besvärligt, /…/ för att hon ett tu tre spände ögonen i mig och sade: ’Är du ärlig?’ Hon hyste djup misstro till ’överklassen’ /…/. Men bekantskapen med henne var rik och givande, hon var en begåvad och i synnerhet skönhetstörstande själ.”
Amalia Fahlstedt imponerades av den klarsynta trikåstickerskan redan innan hon träffade henne, och när hon 1901 fick läsa några av Maria Sandels dikter, kunde hon knappt tro vad hon hört berättas om henne. Hon skrev om det i ett brev till sin nära vän, pedagogen och författaren Ellen Key:
”Vet du, den där fattiga arbeterskan, Maria Sandel, som skrivit de verser jag sände dig, är rätt märkvärdig. Jag har ännu ej sett henne, men skall träffa henne om måndag i ett arbetarsamkväm. Emellertid har jag öppnat korrespondens med henne. Så mycket intressantare då hon är häpnadsväckande intelligent och utvecklad, i det man tar i beaktande hennes ställning i världen /…/. Hon kan från Amerika en smula engelska, läser Burns och Byron på originalspråket. /…/ Hvad säger du om detta?”
Stockholm vid förra sekelskiftet var en av Europas smutsigaste och osundaste städer. Maria Sandel bodde i ett av de sämsta områdena, nödbostäderna Skogshyddan på Mariebergsgatan. I hennes baracklänga trängdes fyrtio hushåll, visar mantalsregistret, med nästan bara ensamstående kvinnor och barn. Det var ur den miljön Maria Sandel hämtade stoff till de noveller hon så småningom började skriva i Social-Demokraten. Efter att ha läst några av dem såg sig även Anna Lindhagen manad att informera Ellen Key om Sandels talang:
”Maria Sandel hade vunnit på förkortning, men det visar god stil – hennes prosa är bra. Mycket klarare än hennes vers och en drömfantasi som jag finner högst lofvande och trevlig påträffad i arbetarkvarteren. Där är bitar som höja sig till verklig dikt i Maria Sandels.”
Nina van den Brink väljer tre favoritromaner av Maria Sandel
”Droppar i folkhavet” (1924)
En bildningsroman om en kvinnlig arbetare under förra sekelskiftet som svikits av sin fästman. I sin näst sista roman briljerar Sandel med en skarp skildring av kvinnors villkor och moral på botten av det framväxande industrisamhället. Uppseendeväckande nog med svensk litteraturs första lesbiskt erotiska scen. Återutgiven 2009 på Murbruk förlag.
”Virveln” (1913)
Som många arbetarförfattare skrev Sandel kollektivromaner, om arbetarnas villkor och kamp i en kapitalistisk tid, där klass, kön och ekonomiskt beroende samverkar i en destruktiv spiral. ”Virveln” utspelar sig i en av sin tids stora fackliga strider, storstrejken 1909, ”de korslagda armarnas kamp”. Återutgiven 2018 på Dejavu.
”Vid svältgränsen” (1908)
Noveller som med kompromisslös realism beskriver fattigdom, otrygghet och klasskamp. Den naturalistiska stilen, ”taflor ur de fattigas värld”, väckte viss anstöt hos recensenter som annars relativt positivt tog emot den udda författarinnan. De ovanliga miljöerna gör novellerna historiskt unika och intressanta. Utkommer på Stockholmia förlag i april 2026.
Det finns bara en handfull fotografier av Maria Sandel, som ihärdigt vägrade låta sig fotograferas av förlag och tidningar. Hon krävde tillbaka en stor del av sina egna brev och brände dem. I dag återstår att bekanta sig med henne genom tidningsartiklar och böcker, genom offentliga dokument i arkiven och genom de brev som andra sparat. Att läsa gamla brev är att möta en människa inifrån, någon vars kroppsspråk man aldrig sett, vars röst man aldrig kommer höra. Via ord skrivna till en vän. I ett brev till sin barndomsgranne Gertrud Månsson, som senare skulle bli Stockholms första kvinnliga politiker, skrev Maria Sandel om sin syn på sitt liv och sin fantasi:
”Sanningen att säga är jag många gånger rikare än de flesta, därigenom att jag själf kan skapa. Taket är lågt och smutsigt här hemma, men vill jag så försvinner det för en gryningsvid himmel eller ett månsilfvervalv. Det är sant att jag själf är tämligen omöjlig, men också sant att det finns ingen fin älsklig känsla, som är mig främmande.”
Maria Sandel ville inte ta emot allmosor. Till den som ville hjälpa hävdade hon trotsigt att hon var stolt över sin fattigdom. Att hon var besvärad av överklassens välgörenhet blir tydligt i en emellanåt grinig brevväxling där Amalia Fahlstedt försöker övertala henne att ta emot hjälp.
I november 1908 samlades nio noveller i debutboken ”Vid svältgränsen”, på Hugo Geber förlag, och Maria Sandel blev därmed Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare. Eller den allra första, beroende på hur man definierar begreppen. Romanerna som följde var djärvt naturalistiska och klassmedvetna skildringar från de grövsta av arbetarmiljöer.
När hon avled 1927 hade socialdemokraterna tagit makten och flera av hennes kvinnliga vänner satt i riksdagen
I Maria Sandels berättelser är männen oftast frånvarande i familjen. Finns de är de inte sällan suputer, svekfulla och ibland våldsamma oduglingar. Hon drar sig inte för att beskriva sexuell promiskuitet – även kvinnlig sådan – aborter, kriminalitet, prostitution och homosexualitet. De ”låga arbetarmotiven” sågs av vissa recensenter som anstötliga, men feministen och fredsaktivisten Elin Wägner uppskattade att Maria Sandel var så ”fullkomligt frank och utsagd, det faller henne icke in att icke allt kan berättas”, skrev hon i Tidevarvet och lade samtidigt märke till en tendens som skulle förbli typisk inom arbetarlitteraturen, att många andra arbetarförfattare beskriver en klassresa: ”så snart de kunna, fly de dessutom sin gamla miljö, avproletariseras”, konstaterade hon.
Maria Sandel stannade kvar.
Hon föddes i ett fattigt utvandrarland där riksdagen bestod av bara män, då gifta kvinnor var omyndiga och bara rika män hade rösträtt. Då man blev vid sin läst.
Under hennes livstid industrialiserades Sverige, järnvägen byggdes, bilen gjorde sitt inträde, telefon- och elnät drogs. Arbetarrörelsen och kvinnorörelsen uppstod, folkbildade och växte sig starka.
När hon avled 1927 hade socialdemokraterna tagit makten och flera av hennes kvinnliga vänner satt i riksdagen. Så kunde en enkel arbetarunge härbärgera Sveriges historiskt sett mest dynamiska period i sitt enda liv.
Läs också:
Cambridgeprofessorn: ”Detta kan rädda oss från att gå under”
