Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det finns många olika berättelser i Nalin Baksis nya bok ”Mina strider”. Den börjar i barndomens Turkiet, med en stockkonservativ mormor som gillar koranskolor. Några timmar bort finns en progressiv farfar som, precis som Baksis pappa, ser till att döttrarna får studera. Och på 1980-talet hamnar hon i en tredje verklighet, när familjen flyr till Sverige och Tensta, där hon önskar att ”alla tjejer med invandrarbakgrund skulle få ha en svensklärare som Brittmarie Wikström”.
Den bakgrunden ger henne både erfarenheter och en blick på landet som annars sällan kommer fram i offentligheten. Och hon bjuder inte bara på politik och familjeöden, utan även på en hel del komiska anekdoter.
Som hur hon på 1990-talet, som ung socialdemokratisk riksdagsledamot, fick frågan om hur invandrare skulle fira kungens 50-årsdag. Hon svarade artigt och intetsägande. För: ”Hur skulle jag veta om, och i så fall hur, hundra olika invandrargrupper tänkte fira kungen?”
Den sortens frågor är det betydligt färre som ställer i dag, när statschefen snart fyller 80. Det är en bild så god som någon av hur Sverige har utvecklats. Och än mer än en personlig berättelse är ”Mina strider” ett stycke svensk samtidshistoria om tiden kring millennieskiftet.
Vilka perspektiv saknas i beslutsunderlagen?
Där skildras hur embryona till negativa samhällsförändringar inte frodades i det dolda. Tvärtom fanns det redan för drygt 20 år sedan personer som Baksi, som bodde i förorterna, som varnade för kriminaliteten och den växande islamismen.
”Men min oro avfärdades”, skriver Baksi irriterat med tillägget att det inte bara var privatpersoner som larmade. Polisen serverade informationen på silverfat till alla som var intresserade, genom att skriftligt både identifiera hundratals unga kriminella och framhålla orsakerna: bristande föräldraansvar, en destruktiv boendemiljö och dåliga skolresultat.
”Sedan dess har problemen bara blivit större och större”, konstaterar Baksi, som så tidigt som inför valet 1994 dessutom hade varnat för att den föreslagna skolpengen kunde leda till segregation och nybildade skolor drivna av fanatiker, vilket senare mycket riktigt slog in.
Lomhördheten är inget gott betyg till dåtidens politiker, vilket öppnar för frågan vad vi missar i dag.
Vilka perspektiv saknas i beslutsunderlagen?
Finns det kunniga röster som vi borde lyssna på?
Och – inte minst – hur ser vi i så fall till att det blir verklighet?
Läs mer:
Susanne Nyström: Mohamsson är som en nyfrälst fanatiker – ingen får ifrågasätta den rätta läran
DN:s ledarredaktion: Är du beredd att jobba en dag extra för försvaret?
