Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Den som tittade på Aktuellt i måndags hörde minister Romina Pourmokhtari (L) sjunga Jimmie Åkessons (SD) lov (9/11). Det hette att han avstår från allt inflytande och åsidosätter partiets politiska intressen för Sveriges bästa. Något som bottnar i att Sverigedemokraterna tolererar Ulf Kristersson (M) som statsminister, utan krav på vare sig ministerposter eller avtal.
Det tolkar Liberalerna som att SD har förvandlats till Tidösamarbetets mest osjälviska kompis, som nu är beredd att ta en rejäl kula för laget.
Inget kan vara mer fel.
För Jimmie Åkessons enda löfte gäller att trycka gult för en koalition med M, KD, L och C vid en statsministeromröstning. Han har inte sagt sig vara villig att acceptera deras politik.
Tvärtom har han varit tydlig med att SD efter voteringen går i full opposition.
”You’re on your own”, som han sa till Kristersson på sin pressträff förra veckan.
Den som undrar vad uttalandet innebär behöver inte fundera särskilt länge. Det räcker att ta del av SD-ledarens ord.
”Om det bildas en borgerlig fyrpartiregering blir Sverigedemokraterna i praktiken en stark vågmästare i riksdagen”, skriver han i en debattartikel (Expressen 6/11).
Därefter blir det tydligt att Åkesson inte har agerat kungamakare av altruistiska skäl – utan för att maximera sitt inflytande.
Åkesson sticker inte under stol med att SD:s möjligheter till inflytande bedöms vara bättre med en M-ledd regering än med en S-ledd. Han har uttalat goda förhoppningar om att partiet kommer att få igenom sin politik. Och han menar att tiden i opposition kan göra att SD hittar tillbaka till positionen som ett ”mittenparti” som kan samarbeta brett.
I klartext handlar det om att kunna göra upp med – eller i varje fall rösta på samma förslag som – Socialdemokraterna, vilket han inte hymlar med.
Beskedet betyder att Ulf Kristersson – vars underlag med M, KD, L och C samlar färre mandat än S, MP och V – kommer ha problem vid voteringar. Inte minst den om budgeten.
Där vinner de rödgrönas, förutsatt att inte Kristersson har säkrat Åkessons stöd. Det kräver i sin tur en budgetförhandling med SD, som sträcker sig över de flesta politikområden.
Alternativet till att göra upp är att M, KD, L och C är ”on your own”, med en budget och politiska förslag som kanske – kanske inte – går igenom riksdagen. Samtidigt sitter Jimmie Åkesson där som vågmästare och avgör hur utfallen blir.
Det osjälviska erbjudandet, där SD släpper sina krav, innebär alltså att Ulf Kristersson kan känna sig som vinnare dagen han tillträder som statsminister. Därefter blir det tydligt att Åkesson inte har agerat kungamakare av altruistiska skäl – utan för att maximera sitt inflytande.
Läs mer:
Susanne Nyström: Vänsterpartiets usla försvar håller inte
Susanne Nyström: Så låter surret efter en valförlust