Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jimmie Åkessons utspel om att släppa fram en regering med de gamla allianspartierna överrumplade många eftersom Sverigedemokraterna föraktar alliansen och dess politik. I partiets historieskrivning har allianspartierna ”förstört Sverige”. Och allra sämst tycker Åkesson om Centern – under Annie Lööfs tid blev SD och C den svenska politikens bittraste antagonister.
Inte desto mindre vill alltså Jimmie Åkesson nu sätta Centern i regeringen. Och inte bara det, Centerns deltagande är till och med ett krav för att SD ska släppa fram en moderatledd regering.
Det handlar om makt och matematik. Genom Centerns deltagande i en borgerlig regering uppnår SD en vågmästarposition i riksdagen. Sitter C i regeringen får SD stor makt, inte minst över den ekonomiska politiken.
Statsbudgeten är det viktigaste instrument en regering har för att driva igenom sin politik – den styr allt från skatter till välfärd och klimatpolitik. När riksdagen beslutar om budgeten vinner det förslag som får flest röster i sista omgången. En borgerlig fyrpartiregering skulle bli mindre än S+V+MP. Eftersom V och MP i alla lägen föredrar en S-politik framför en borgerlig kommer de i sista hand att rösta för S – vare sig de har fått möjlighet att förhandla med S eller inte. Därför behöver en borgerlig regering antingen få Åkessons godkännande – eller styra med Socialdemokraternas politik.
SD-ledaren har gjort klart att han tänker arbeta för att maximera sitt inflytande. Vill regeringen ha stöd för sin budget måste den också förhandla, är Åkessons besked.
Det är i det ljuset man ska se Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvists krav på Ulf Kristersson – hon begär att han ska redovisa ett ”totalpaket” med centervänlig politik som ska genomföras utan att ge makt åt SD.
Det är en omöjlig uppgift. Alla ”paket” måste förr eller senare förhandlas med – eller accepteras – av vågmästaren Åkesson. Hos Socialdemokraterna finns ingen hjälp att få – Magdalena Andersson har redan tagit kål på alla sådana förhoppningar, om de någonsin funnits.
Men att regeringen blir bräcklig behöver inte nödvändigtvis vara ett problem för högerpartierna. I förlängningen frestar ett extraval – som kan leda till en comeback för Tidö.
Som vågmästare kan Sverigedemokraterna störta regeringen genom att ordna en misstroendeomröstning. Med en borgerlig minoritetsregering sitter Jimmie Åkesson med fingret på avsättningsknappen – och partierna till vänster skulle inte tveka att hjälpa honom.
En statsminister har rätt att ordna ett extra val. Om Ulf Kristersson får Centerns och Åkessons stöd att bli statsminister väntar – som vi sett – en skakig resa med en regering som får svårt att styra. Ett sätt att lösa den parlamentariska röran vore då att utlysa ett nytt val. Argumenten skulle finnas där: Först misslyckades majoriteten bakom Andersson att ordna en regering, sedan misslyckas borgerligheten styra – ett extra val framstår då som en logisk lösning.
I ett sådant val kan Jimmie Åkesson och Tidöpartierna hoppas på den lilla framryckning som krävs för att skapa samma regering som Tidöpartierna gick till val på – alltså en regering med Sverigedemokratiska ministrar.
Slutligen kan Åkesson uppnå ett annat mål genom att acceptera Centern i regeringen – han kan ytterligare försvaga liberalismen i svensk politik. Med Centerns vändning faller den sista borgerliga anti-SD-bastionen. Och erfarenheten tyder på att liberala partier som gör sig beroende av SD får bekymmer med väljarstödet.