När de värnpliktiga ryckte in på det skånska pansarregementet P7 efter sommaren fick de lämna sin vanliga digitala värld.
Det kostade mig ett blåmärke att klättra upp på det stora stridsfordonet, som går under namnet pansarterrängbil 360, och ner i luckan till fordonschefens plats. Där ser man den snett framför sig: radioapparaten i grön plåt. Den är fastskruvad i regementets alla pansarterrängbilar, stridsfordon och stridsvagnar.
Så här har det sett ut sedan tidigt 1990-tal då den här radion infördes i armén.
Vid horisonten, så här ett kvarts sekel in på 2000-talet, hägrar ett modernare system. Försvarets materielverk, Saab och Försvarsmakten har redan börjat införa det på andra regementen. De kallar det en digitalisering av armén. Men det systemet planeras komma hit till regementet P7 i Skåne först år 2028.
Tills dess var det tänkt att den armébrigad som byggs här, där också den svenska Natostyrkan i Lettland är en del, skulle klara sig med sina kartor, kompasser och radioapparater.
Då utbröt en kulturrevolution med stöd i högsta försvarsledningen.
– Vi behöver ett ledningssystem som kan möta det moderna stridsfältet. Och då funkar inte vanlig radio, för med den blir man upptäckt, säger överste Annelie Olausson som är brigadchef och chef för Södra skånska regementet .
– Vill ingen annan ge oss grejer eller hjälpa oss, då löser vi det själva på något sätt, tillägger hon.
Nu har den värnpliktige vagnschefen David tillgång till både mobil och surfplatta. De kopplas upp med hjälp av ett Wi-fi, 5G eller satellitmottagare. All information lagras krypterad i en molntjänst och soldaterna använder färdiga appar, inte egenutvecklade militära system.
Han kan se kartor och drönarbilder i realtid och få sina order via en chatt.
– Högre chefer har fått överblick. Vi kan visa exakt var alla rör sig. Det gör det mycket lättare att organisera anfall och försvar, säger David.
– Detta är ju ett gigantiskt steg för Försvarsmakten. Tidigare hade vi radio, kompass och karta. Nu är det verkligen live digitalt. Och det blir ju så mycket effektivare.
Det som också är en snabb nödlösning har mer än halverat behovet av soldater, officerare och fordon för brigadledningen. Inga soldater behöver till exempel längre dra fram kablar och det behövs inte så många officerare ute i frontlinjen.
– Vi har skalat ner från över 150 fordon till ungefär 30 fordon. Vi vill ha ett så litet fotavtryck som möjligt, det minskar risken att ledningen blir bekämpad, säger överstelöjtnant Andreas Ziegenfeldt. Han är ställföreträdande brigadchef och ansvarig för experimentet.
– Det är ju så här man gör i Ukraina i väldigt stor utsträckning, berättar han.
Så här långt låter berättelsen om P7:s nya ledningssystem som en solskenshistoria.
Men brigadchefen Annelie Olausson pekar på sin ställföreträdare och säger att han fått många nya gråa hårstrån under projektet.
– Jag har stridit med det administrativa 193 dagarna på raken. Det är som med grodorna på Gröna Lund, säger Andreas Ziegenfeldt och syftar på femkampsspelet där man klubbar ner en groda och genast så sticker en annan upp huvudet ur ett nytt hål.
– Det folk sa till mig när vi började med detta var: ”Ger du dig in i det där ska du veta att din karriär är över.”
Han beskriver hur officerskåren fostrats med kniven på strupen under 25 år, med misstänksamhet mot officersprofessionen och ekonomiuppföljning. Målet var att göra rätt i förhållande till regelverken, inte att förbereda sig för att utkämpa ett krig.
– Jag trodde att om vi springer före och visar vägen så kommer organisationen successivt att röra sig efter. ”Ja men okej vi fattar vad ni pratar om, vi hjälper er.”
– Men väldigt, väldigt många har istället hamnat här: ”Nej, nej, nej, nu fyller ni i kundvagnen och sen väntar vi fyra veckor innan vi ringer. Har ni inte fått svar inom fyra veckor så ringer ni och då kan vi ha makulerat den.” Vi sitter liksom fast i det här, säger Andreas Ziegenfeldt.
Den där kundvagnen är central när förbanden ska köpa in materiel och utrustning. Att köpa några vanliga surfplattor i Försvarsmakten är mycket svårare än att gå in på Elgiganten. Det kan krävas sex olika beslutssteg i systemet för att kunna köpa en.
Andreas Ziegenfeldt beskriver hur en kollega började försöka köpa utrustningen strax efter midsommar, men det tog stopp gång på gång efter att han lagt ordern. Anledningen var att det satt en inköpare och makulerade den, för att något var felaktigt ifyllt eller saknades.
– Halva statsmakten inser att detta är viktigt och bråttom, medan andra halvan vaktar sina processer.
Regementschefen Annelie Olausson säger att det som har tagit tid är Försvarsmaktens egna processer. När grejerna väl fanns bygde hennes informationssystemsoldater själva ihop det på mindre än två veckor.
– Det svåra är att bryta de kulturella och administrativa hindren. Det är ju där det mesta av tiden och de flesta av Andreas gråa hår har kommit ifrån, säger hon.
När det är krig i Europa och över 500 av soldaterna och officerarna härifrån regementet snart ska åka på en Natoinsats i Lettland för att försvara alliansens östra gräns duger inte det, enligt Annelie Olausson.
Andreas Ziegenfeldt menar att Sverige måste lära sig läxan av Rysslands krigföring.
– Gammal klassisk planering och upphandling har både Ukraina och Ryssland tvingats att frångå. För att om de kör klassisk centralbyråkrati förlorar de kriget, säger han,
Han följer det ryska anfallskriget och Ukrainas försvarskrig noggrant. Besöken i Ukraina har inspirerat P7 att använda 3D-skrivare för att snabbt kunna få fram fästen för surfplattorna i stridsfordonen, istället för att vänta på Försvarsmaktens och Försvarets materielverks inköpsprocesser.
– Det är våra soldater som stupar om vi inte har förvärvat tillräcklig slagkraft och duglighet. Det är svenska medborgare som stupar i främmande land i Baltikum eller i norra Finland. Den konsekvensen är mycket värre än om vi har en icke-godkänd koppling i ett stridsfordon.
Läs mer
För första gången deltar Sverige i en kärnvapenövning
