Aldrig tidigare har den blågula fanan hissats jämte de snöklädda olympiska ringarna så många gånger som för fyra år sedan. I Peking 2022 tog Sverige rekordmånga medaljer – 18 stycken. Det överträffade till och med de högt ställda förväntningarna hos Sveriges olympiska kommitté, SOK, som på förhand trodde på 15 medaljer.
Inför årets vinterspel i Italien är förhoppningarna desamma: det svenska medaljmålet är satt till 15 stycken.
– I Peking fick vi en fullträff. Får vi lika bra träff igen kan vi ta 18 medaljer eller fler den här gången också. Men målet är 15, säger SOK:s sportdirektör Fredrik Joulamo.
Hur många medaljer de svenska idrottarna väntas ta räknas ut genom att titta på hur många ”topprestationer” de haft de senaste åren. En topprestation kan antingen vara en medalj i ett VM, eller att återkommande vara på pallen i världscupen.
De svenska OS-uttagna har stått för 30 topprestationer. Historiskt sett brukar 50 procent av dem omsättas i medaljer. I Peking-OS blev den siffran högre.
– Kapaciteten och slagstyrkan i årets olympiska trupp är i dagsläget lika stor som inför Peking, säger Joulamo.
Men stämmer verkligen det? I Peking fördelades medaljerna på åtta sporter. Nils van der Poel vann dubbla guld i skridsko, Sara Hector vann storslalomen. Det blev tre svenska curlingmedaljer, dubbla brons i freeskii, och guld i både puckelpist och skicross.
Resten utöver det, åtta medaljer av 18, togs i antingen skidskytte eller längdskidor. Den här gången väntas Jonna Sundling, Elvira Öberg, Ebba Andersson och övriga (främst kvinnorna) i de två sporterna stå för en klar majoritet av den blågula medaljskörden.
– Lite över två tredjedelar ska de ta, säger Fredrik Joulamo.
Alla tre curlinglagen – dam, herr och mixed – har god chans att försvara sina medaljer från Peking. Även Walter Wallberg och inte minst Sandra Näslund har i vinter visat att
Möjligheten finns förstås att någon i en annan sport överraskar och tar en skrällmedalj. Men det är inte mycket som talar för det.
Bronsmedaljörerna i freeski 2022, Henrik Harlaut (big air) och Jesper Tjäder (slopestyle), har båda dragits med svåra skador och kom med nöd och näppe med i OS-truppen främst tack vare gamla meriter.
Det är inte varje OS man får ur sig en Nils van der Poel, direkt
I skridsko har Sverige inte ens någon deltagare med sedan van der Poel lagt av (och bytt namn) och utöver Sara Hector som har ett antal pallplatser, har de svenska alpinåkarna knappast rosat marknaden den här vintern.
Det finns inte heller någon svensk snowboardåkare med – en sport Sverige annars varit representerat i alla spel sedan sporten gjorde debut i Nagano 1998.
– Det är klart att vi inte är nöjda med att vi inte har snowboard eller skridsko med i truppen, och inte har åkare som varken har kvalificerat sig enligt grundkriteriet eller framtidskriteriet. Men det är inte varje OS man får ur sig en Nils van der Poel, direkt, säger Fredrik Joulamo.
I alpint kom två herråkare i sista stund förvisso med i teknikgrenarna slalom och storslalom, men mycket ska till om de ska ha med medaljstriderna att göra. Fixstjärnan Kristoffer Jakobsen har potentialen, men har kört ur de allra flesta tävlingarna i vinter.
– Vi har ett uppdrag. Det är att definiera vilka som antingen har topp 12-kapacitet nu eller en uppenbar medaljkapacitet senare. Finns inte de, då finns inte de, säger Fredrik Joulamo på SOK.
– I grund och botten ska det krävas mycket för att ta sig till OS.
Läs mer:
Så gick Sverige från medelmått i vinter-OS till succénation
Här är Sveriges 20 främsta guldhopp
