Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”Sirât”
Regi: Oliver Laxe
Manus: Oliver Laxe, Santiago Fillol. Med: Sergi Lopéz, Brúno Nuñez, Stefania Gadda, Joshua Liam Henderson, Tonin Janvier, Jade Oukid, Richard Bellamy m fl. Längd: 1 tim 54 min (från 15 år). Språk: spanska, franska. Biopremiär
Liten mina välter stort verk.
Boom. Stora svarta trälådor med högtalare staplas mot himlen i den stekande solen. Feta kablar klickas fast i gigantiska förstärkare och de första dunkande basgångarna ekar ut över den röda klippöknen. I nästa bild är dalgången full av svettiga, tatuerade, mörkbrända, slitna, seniga och stympade trance-rejvare. Tillbedjare av det Heliga Dånet.
Allt är stort och mäktigt i Oliver Laxes Oscarsnominerade vision av en värld på gränsen mellan verklighet och fiktion där ett utanförskap i extatisk dans långt från civilisationen framstår som ett livsval lika gott som något annat. Högtalartravarna blir till svarta tempelstrukturer. De trashiga rejvarna till ett mytiskt ökenfolk.
Genom den surrealistiska miljön kryssar en alldaglig, grånad pappa (luttrade spanska stjärnan Sergi Lopéz) i jakt på sin försvunna dotter. Hansöker med blicken, frågar de dansande och får vänliga huvudskakningar till svar. Hans tolvåriga son ser ut att ha omplacerats direkt från en chipsätande tillvaro i pojkrummet till en värld som möjligen liknar den postapokalyptiska scenografin i något av hans dataspel men känns så annorlunda och ödslig.
När en militärkonvoj avbryter festen slår far och son, trots att vare sig de eller deras bil är redo för utmaningen, följe med en grupp härdade rejvanarkister – eller franska pundare beroende på betraktarens öga. De reser över saltöknar, slingrande bergsvägar och väglösa raviner i sina sandiga husbussar och jeeptruckar. Mot nästa rejv, ännu längre bort.
Det är befriande att se en subkultur skildrad utifrån sina egna förutsättningar, utan en ironisk inramning, utan att den reduceras till en spelplats för ett kriminaldrama. Laxe ger den lilla slitna truppens strävan mot intet en rebellisk glans utan några ”Mad Max”-excesser.
Utbytet mellan den excentriska truppen och Lopéz fint framspelade, mer fyrkantiga normalitet är subtilt, ordlöst och oavbrutet engagerande. Det blir aldrig ett utbyte av klichéer. Sällan ens repliker.
Men det är sent på jorden och deras utsatta situation omöjliggör all konfrontation, diskussion eller splittring
De ser att sorgen och sökande redan har tagit honom över fler gränser än han vet om. Han ser att deras ”uppror” är en naiv flykt från ansvar och familjeband. Men det är sent på jorden och deras utsatta situation omöjliggör all konfrontation, diskussion eller splittring. De måste samarbeta.
Sedan händer något som inte får hända. Som en upprörd amerikansk kollega i Cannes skrek i sin podd: det finns väl ändå gränser man inte får överträda i en berättelse? Och utan förvarning!
Laxe går över den. Utan förvarning.
Efter det växlar den suggestiva roadmovien över till något annat. Verkligheten rycker närmare. Den tidigare bara antydda krigssituationen gör sig brutalt påmind och gränsen mellan flykting och sökare suddas ut. Tyvärr får man inte en chans helt ta in den tjusiga slutbildens symbolik, för innan dess har Laxe sabbat alltihop. Med en enda scen ger han pyspunka åt hela den storslagna filmen och utplånar effekten av den verkliga vändpunkten.
Filmen förtjänar högsta betyg för sin originalitet, sin casting, sitt foto, sitt ljud och sitt utforskande av ett existentiellt läge som inte brukar gestaltas. Men det hjälper inte när den ofrivilligt parodiska scenen är förlagd till filmens dramatiska final. Det var länge sedan jag längtade så intensivt efter ett klippbord. Enda botemedlet är att se om filmen från början, återuppleva nittio minuter av filmmagi och lämna salongen innan det är för sent.
Se mer. Tre sevärda filmer med Sergi Lopéz: ”Harry, en vän som vill dig väl” (2000), ”En sydfransk affär” (2009), ”Lycklig som Lazzaro” (2018).
Läs fler film- och tv-recensioner
