Historien om Sveriges kanske mest kända justitiemord är i allra högsta grad en berättelse om tiden. Vad den gör med de unga läkarna Thomas Allgén och Teet Härm som 1988 får börja lära sig att leva i sina liv på undantag: I samhällets ögon dömda för ett avskyvärt brott, men utan verklig bevisning, utan möjlighet att överklaga och fråntagna sina yrkeslegitimationer.
Nu var det till slut deras dag. Efter fyra årtionden kom beskedet att regeringen beviljar de två åldrade männen ersättning på två miljoner kronor vardera ”ex Gratia” som betyder av nåd. ”De kan inte få sin framtid tillbaka men jag hoppas ersättningen kan bidra till upprättelse” löd förhoppningen från justitieminister Gunnar Strömmer på torsdagens presskonferens.
– Jag är förstås överraskad av responsen som visades, säger Thomas Allgén som hade fått beskedet på förhand via länk med ministern till advokaternas kontor under en sammankomst på morgonen.
– Det kändes bra. Han stod där och malde och malde, men det gör han rätt i, för det måste ju upprepas vad det handlar om.
Sekelskifteslägenheten är inredd med äldre möbler, det är ljuskandelabrar, svartvita foton av familjemedlemmar på väggen. Några målningar, en liten julgran i plast. Hemtrevligt, men känslan när vi kommer in är lite densamma som i Sveriges televisions dokumentär: en förnimmelse av tidskapsel, av ett liv som fått stanna upp. Finns det en ny tillvaro nu, efter statens ursäkt, trots allt i livet som gick förlorat, vill jag fråga Thomas.
Han, som är svag i benen, sitter i sin fåtölj och pekar hur han tänkt att journalisterna kan sitta i soffgruppen, oroar sig lite. Kommer de att få plats i soffan? Eftersom DN är först på plats hinner vi få en egen pratstund. Helt enkelt är det inte, för Thomas har drabbats av vaxproppar i öronen och det är svårt för honom att höra, så det blir till att ropa lite. Mestadels blir det faktiskt småskratt och utsvävningar om Shakespeare och hemtjänstens trevliga besök. Kanske är det vanan att befinna sig i en evighetslång process som får Thomas att ändå ta den stora dagen och slutet på en livslång kamp, med ro.
– Det är något unikt över det hela, först var det en lång process åt det ena hållet och sedan fortsatte det, fast åt andra hållet, säger han.
Pengarna då, finns det något han längtar efter, som de kan förverkliga?
– Jag överväger att skänka bort en del. Till bättre behövande. Teet Häärm, till exempel, han har inte haft det fett. Jag har ju klarat mig bättre.
”Det där är typiskt Thomas” menar SVT-journalisten Dan Josefsson, som svarar DN på telefon när klockan är halv ett på natten i Japan där han för tillfället är på resa.
– Han tonar ned hur det varit för honom. Det är så han har överlevt.
Tillsammans med Johannes Hallbom granskade Josefsson hela rättsprocessen om mordet på Catrine da Costa och kunde i dokumentärserien ”Det svenska styckmordet” skildra en katastrofal polisutredning påhejad av ett hetsigt mediedrev. Trots att männen friades i domstol, förblev de på försåtligt sätt förklarade skyldiga av rättsväsendet – och därmed dömda även i allmänhetens ögon.
–Det här är en fantastisk dag. Jag trodde aldrig att jag skulle vara med om den, säger Dan Josefsson.
Efter att Robin och Christian (som fem och sju år gamla förklarades skyldiga till mord på 4-årige Kevin, friades från skuld som unga vuxna (”Fallet Kevin” Sveriges television, Dokument inifrån 2017) trodde Josefsson att han lyckats med det största i sin journalistiska karriär, säger han. Men nu tvekar han. För fallet Da Costa möttes av större motstånd när journalister kunde avslöja rättsröta (tidigare bla Per Lindeberg ”Döden är en man” 1999) och för de drabbade männen Thomas Allgén och Teet Härm förändrades ingenting.
– Jag har varit ledsen över det här justitiemordet i många år. Det kändes som att ingenting skulle kunna hjälpa dem. Men vi nådde ut till slut, till svenska folket.
Läs mer:
Utpekade läkare får ersättning: ”Svårt att sammanfatta hur det känns”
