Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I helgen samlas landets kristdemokrater till kommundagar i Jönköping. Ebba Buschs parti – som är bortskämt med att synas mycket och ofta – har den senaste tiden flyttats ut i Tidöblockets marginal. Medan Liberalerna och Moderaterna under buller och bång slutit avtal med Jimmie Åkesson har Ebba Busch fått stå vid sidan om och se på.
Ebba Busch såg det komma redan i höstas. ”Jag vägrar att underordna mig” sa hon efter att ha blivit överkörd av de andra Tidöpartierna i energifrågan. KD-ledaren lät sin frustration sippra ut i en intervju med SvD: ”Jag tycker inte om att bli tagen för given.”
Det hjälpte inte, Busch fortsätter att tas för given av sina Tidö-kollegor. Sedan i höstas har Ebba Busch blivit sidsteppad ytterligare ett par gånger, först av Simona Mohamsson och sedan av Ulf Kristersson. Bägge har gjort egna avtal med det stora Tidöpartiets ledare Jimmie Åkesson.
Från och med nu gäller helt nya måttstockar för umgänget mellan Tidöpartierna. Varje procent på SD väger nu lika tungt som på andra Tidö-partier, den fördel de tre borgerliga partierna tillskansade sig genom att ställa SD utanför regeringen har Kristersson och Mohamsson förhandlat bort. Att vara nationalist väger lika tungt som att vara borgerlig när ministerposter ska fördelas efter valet.
Kristdemokraterna har en tiondel av Tidöväljarna – det motsvarar inte ens tre statsråd.
Därmed riskerar Kristdemokraterna att åter bli ett litet nischparti, som enbart får ägna sig åt vård och omsorg – alltså det trånga hörn Ebba Busch försökt ta sig ur genom att ta jobbet som energi- och näringsminister. Hennes ambition att bredda Kristdemokraterna går om intet.
Lägg till det att kärnkraften – Ebba Busch stora prestigeprojekt – har tappat kraften som röstmagnet. I förra valet lyckades Tidö-partierna lansera kärnenergin som lösningen på väljarnas kostnadsproblem. Efter fyra år med Tidö står det klart att kärnkraften i sig självt riskerar att bli en stor kostnad för skattebetalare och elkonsumenter.
Och den tidigare så framgångsrika agitationen mot höga bränslepriser kommer i ett annat ljus när den globala energikrisen driver upp priserna på diesel och bensin. Samtidigt som Sverigedemokraterna tar åt sig äran för regeringens ansträngningar att parera kostnadsökningarna.
Om Tidöpartiernas opinionssiffror fortsätter att peka mot ett valnederlag blir den logiska slutsatsen för Ebba Busch att satsa allt sitt valkrut på att profilera KD. Hon är väl ägnad för det – ingen partiledare är så skicklig på att stjäla strålkastarljuset med spetsiga utspel. Lyckas hon sker det på de andra Tidö-partiernas bekostnad, hennes väljare kommer inte från mitten, utan från höger.
Att Ebba Busch besvikelse pyser ut i stingsliga insinuationer om att Jimmie Åkesson gör det lätt för sig är därför logiskt – det är SD som är KD:s värsta konkurrent om väljarna.
Klarar hon inte den konkurrensen riskerar Ebba Busch att bli Tidöblockets dörrmatta.
