Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De senaste årens fokus på gängbrottslighet, invandring och kärnkraft gav högerpartierna segern i valet 2022.
Socialdemokraternas svar blev att lägga sig nära Tidöpartierna. Den som vill hitta skillnader mellan Magdalena Andersson och Ulf Kristersson i kriminalpolitiken eller migrationspolitiken får söka med lupp. Även kring kärnkraften tassar Andersson försiktigt, konfliktytorna ska minimeras.
Resultatet blir ett slags sabotage mot väljarna. Stora samhällsförändringar diskuteras inte på djupet. Nya hårda lagar och ingrepp i individens frihet, som saknar motsvarighet i Sveriges moderna historia, står i realiteten inte på dagordningen när väljarna går till valurnorna.
Detsamma gäller migrationspolitiken och försvarspolitiken.
Staten ska låna stora belopp för att förstärka det militära försvaret med 170 miljarder fram till 2030. Det kan förstås vara bra att partierna är eniga. Samtidigt berövar det väljarna möjligheten att avgöra om det är bästa sättet att prioritera statens resurser.
Men partiernas planer är en sak. Verkligheten blir ofta en helt annan.
Ingen vet vad som händer när valet är över, oväntade kriser är mera regel än undantag. Tänk finanskraschen 2008, flyktingvågen 2015, pandemin 2020, Ukrainakriget 2022 eller den oväntat höga inflationen.
För väljarna handlar valet därför minst lika mycket om förtroende som om sakfrågor. Vad gör regeringen när en plötslig kris tvingar den att väga olika intressen mot varandra? Vilken regering är på min sida när det smäller?
Här hjälper inga valkompasser.
I stället kommer känslan av social tillhörighet in i bilden. Partier representerar olika väljargrupper och behöver tillfredsställa sina egna väljares behov och önskningar.
Lite förenklat brukar moderatledda regeringar bygga på en koalition av höginkomsttagare och medelinkomsttagare medan S-ledda regeringar vilar på en koalition av låginkomsttagare och medelinkomsttagare. Bilden har ändrats något av att Sverigedemokraterna lockar en blandad inkomstgrupp men mönstret består i grunden ändå.
Det förklarar konflikten i ekonomiska frågor som barnbidrag, karensavdrag, a-kassa, skattesänkningar och bostadspolitik. En M-ledd regering kommer alltid att vilja sänka skatter och en S-ledd regering hellre satsa på barnbidrag, a-kassa och sjukförsäkring. Här råder sedan länge ett slags politisk tyngdlag.
Det sägs ibland att det enda som förenar oppositionspartierna är oviljan mot Sverigedemokraterna. I grunden beror det på att oppositionens väljare – och faktiskt också en hel del av regeringens – har en annan syn på mångkultur och ”svenska värderingar”.
Vad skulle du tycka om din dotter gifte sig med en invandrare? är en klassisk fråga som ibland används för att mäta främlingsfientlighet.
Opinionsföretaget Indikator och Järvaveckan research formulerade den nyligen på snarlikt sätt: ”Hur bekväm skulle du känna dig med att ha personer med annan kulturell eller religiös bakgrund som familjemedlemmar?” De allra flesta – 8 av 10 – svarar positivt, men färre ju längre högerut väljarna står. Bland SD:s väljare svarar bara 5 av 10 positivt.
”Hur bekväm skulle du känna dig med att Sverige hade en statsminister med utländsk bakgrund?” Återigen svarar de flesta – 7 av 10 – positivt. Bara bland Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas väljare är de flesta negativa.
”Har Sverige blivit bättre av att människor från andra länder har flyttat hit?” Åter svarar majoriteten ja, bara SD:s och KD:s väljare avviker. ”Är rasism mot personer med utländsk bakgrund är ett stort problem?” Det tycker de flesta, medan SD- och KD-väljare tycker att rasism mot svenskar är ett större problem.
Partiledningarna utsätts för helt olika sorters press från sina väljare, en press regeringar tvingas ta hänsyn till när de gör politiska vägval.
Det är därför inte så konstigt att S-ledningen – enligt DN Ipsos – inte lyckas övertyga väljarna om att de står för en lika stram migrationspolitik som Tidöregeringen. Det ligger något i väljarnas förväntningar. Som ibland kanske är förhoppningar.
Vänster-högermönstret i väljarkåren går igen i andra frågor där partiernas ledningar står nära varandra. Vänsterväljare sätter till exempel inte hårdare straff och mera pengar till försvaret lika högt upp på önskelistan som högerväljare.
Så även där partierna på pappret verkar överens kan det i längden göra ganska stor skillnad vilken sida som regerar. Partiledningarna utsätts för helt olika sorters press från sina väljare, en press regeringar tvingas ta hänsyn till när de gör politiska vägval.
Inte minst den dag det oväntade inträffar – när krisen kommer.
Läs mer av Tomas Ramberg:
”Tidöpartierna hoppas att väljarna ska vara räddare för alternativet”
”I Strängnäs förverkligas Åkessons vision”
