Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Aftonbladets avslöjanden om statsministerns privata krets kunde knappast ha kommit mer olämpligt för Kristersson.
Efter svåra motgångar i opinionen öppnade sig i veckan en gratischans för regeringen att slå tillbaka mot oppositionens framgångar. Expressen avslöjade att ett par dussin lokala kandidater för Vänsterpartiet gjort politiska olämpliga uttalanden om Hamas och Israel. Statsministern försummade inte tillfället att gå på offensiven och anklagade oppositionens näst största parti för ”terrorromantik”.
Nu faller strålkastarljuset i stället på Kristersson själv. De interiörer som Aftonbladet avslöjat de senaste dagarna reser flera besvärande frågor. Den mest gåtfulla är varför Kristersson tagit den politiska risken att granskas för sina privata förhållanden.
Även om Kristersson personligen inte bär ansvar för den granskade stiftelsens affärer är han inblandad både via sin fru Birgitta Ed, genom deras gemensamma vän Göran Thorstenson och genom sitt personliga engagemang i stiftelsens verksamhet, där han och hustrun också har en bostad.
Ulf Kristersson är en av Sveriges mest erfarna politiker, han har tidigare i sin karriär varit föremål för flera besvärande granskningar och sitter på politikens mest utsatta post. Ändå verkar han inte se sig för. Kristersson tycks sakna den paranoida och riskminimerande instinkt som brukar vara ständigt närvarande i toppolitikers sinnen.
Nu puttrar han i en soppa vars blandning är beskare än något oppositionen kunde ha hittat på, en blandning av korruptionsanklagelser och säkerhetsrisker.
Om statsministerämbetet utnyttjas för hustruns, vännens och stiftelsens intressen går det att ifrågasätta regeringschefens integritet och opartiskhet.
Flera korruptionsexperter har reagerat mot att lobbyister och näringslivsfolk som hjälper stiftelsen förespeglas att de som belöning får politiska kontakter. När personer som arbetat för stiftelsen sedan fått toppjobb kastar det – rätt eller orätt – en skugga över utnämningarna.
Om statsministerämbetet utnyttjas för hustruns, vännens och stiftelsens intressen går det att ifrågasätta regeringschefens integritet och opartiskhet.
Statsministern går till val med budskapet att hans regering sätter Sveriges och svenskarnas säkerhet främst. En Tidöregering är – om man får tro Kristersson – det trygga alternativet i höstens val, medan en röst på oppositionen riskerar säkerheten för Sverige i en orolig tid.
Budskapet har redan tidigare fått sina törnar i Landerholmaffären. Den av statsministern utsedde nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm – personlig vän till Kristersson – visade sig ha dålig koll på hemliga papper. Sammanblandningen av personliga band och ifrågasatt kompetens öppnade för hård kritik.
Nu visar det sig att en helt obehörig person utan besvär kan komma nära både statsministern och hans fru – och till och med befinna sig i deras sovrum – utan att någon ens kontrollerar personens identitet. Den här gången är det Aftonbladets reporter som wallraffar, men det kunde lika gärna ha varit en galen eller våldsbenägen person.
Det hjälper inte att skicka över ansvaret på säkerhetspolisen – som enligt reportern nöjt sig med att fråga ”är du Lisa?” när hon passerade – om landets och statsledningens säkerhet är så svag faller frågan till slut tillbaka på regeringen.















