Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det vänsterledningen gjort är ytterligt sällsynt – partiledaren har bett sin kongress att minska hennes handlingsfrihet. Ledningar brukar göra precis tvärtom, men Dadgostars drag bygger på en djärv uträkning.
Strategin utgår från att Socialdemokraterna har mer att förlora än Vänsterpartiet om en regeringsförhandling misslyckas. Tanken är att S älskar makten mer än V och därför kommer att vika sig om alternativet är ett extraval.
Men S-ledningen vet att också Vänsterpartiet har en hel del att förlora.
Om förhandlingen blir så hård att den går mot ett extraval är risken stor att väljarnas ilska riktas mot Vänsterpartiet. Det hjälper inte att V anser att det är S som bär ansvaret – Socialdemokraterna har en större megafon i debatten.
Magdalena Andersson skulle mobilisera hela sin apparat, en stor grupp S-debattörer och delar av fackföreningsrörelsen i en hård kampanj mot V. Hon skulle få hjälp av Miljöpartiet och Centern. Nooshi Dadgostar skulle pekas ut som den som ger Jimmie Åkesson en ny chans att regera Sverige.
Går det ända till extraval står V ensamt mot alla och riskerar att hamna under fyra procent, förlora sina riksdagsledamöter, sitt riksdagskansli och stora delar av sitt partistöd. Vänsterpartister runt om i regioner och kommuner kommer att mötas av ett bistrare klimat i sina samarbeten med Socialdemokrater, miljöpartister och centerfolk.
Och skulle extravalet leda till en revansch för högern har V i många vänsterväljares ögon gjort bort sig för lång tid framåt.
Det är alltså mycket som står på spel för bägge partier.
Upplägget förutsätter att Socialdemokraterna behöver Vänsterpartiets stöd för att bilda regering. Det förutsätter också att S lyckas tvinga Centern att vara med. Därför gör Socialdemokraterna sitt bästa för att sprida bilden att det finns andra möjligheter, att partiet i stället kan söka sig högerut – till C, KD eller till och med M.
Vinner oppositionen valet är det troligt att Magdalena Andersson först sträcker ut handen åt höger. Hon gör det för att framstå som en ledare som vill samla och ena men också för att få vänsterpartisterna att svettas och mjukna inför en kommande förhandling.
Debatten på vänsterkongressen visade att vänsterpartisterna har ruttnat på Socialdemokraterna. De uppfattar att Magdalena Andersson drivit så långt åt höger att skillnaden mellan en M-ledd regering och en S-ledd regering inte är tillräckligt dramatisk för att motivera att de viker sig för Socialdemokraterna en gång till. Stämningen på kongressen är att partiet fått nog – och därför är berett att chansa.
Elefanten i rummet är Dadgostars företrädare Jonas Sjöstedt. De vägval i regeringsfrågan som gjordes under Sjöstedts ledartid framhölls i debatten som avskräckande exempel. Ingen klandrade Sjöstedt från talarstolen men med dagens beslut kastas hans strategi på sophögen.
Frågan är om partiets väljare är med på båten. För många vänsterväljare är det viktigaste att bli av med Tidöregeringen. Vilka partier som sitter i nästa regering kommer för de väljarna i andra hand. Det är osäkert om V-strategin belönas i valet.
Men nu har kongressen spänt bågen, nu varken får eller vill Dadgostar kompromissa i en eventuell regeringsförhandling. Viker hon sig kommer ingen någonsin att bry sig om Vänsterpartiets hot i regeringsfrågan.
