Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När ett ishockeylag ligger under sent i tredje perioden händer det att de tar ut målvakten — som ett sista desperat försök att vända matchen. Det slutar inte sällan med att motståndaren gör ett mål till och ökar ledningen i stället.
Tidöpartierna har nu hamnat i just det läget, det börjar bli dags att ta risker för att ha en chans att vända opinionen och vinna valet.
För Liberalerna räcker det inte med målvakten, allt kan läggas på bordet; partiledaren, regeringsfrågan, den politiska linjen och partisammanhållningen. Inget förblir heligt när partifolket känner det kyliga draget från förlorade politiska uppdrag.
Liberalerna har i sina försök att hålla ihop en ständigt krympande partiflock gjort sig allt mindre relevanta för väljare utanför den egna medlemskretsen. Kombinationen att underordna sig SD-samarbetet och ändå hota att fälla Ulf Kristersson (M) skrämmer bort högerväljare. Som om det inte var avskräckande nog för moderater har Simona Mohamsson (L) spätt på med att kräva förbud för skolbolag.
Dagen då Moderaterna dumpar Liberalerna rycker allt närmare. ”Som det ser ut nu är det ett övergripande borgerligt intresse att L får så lite röster som möjligt”, skrev den inflytelserike moderaten Fredrik Johansson häromdagen. Resonemanget har en obändig logik, Tidö-partierna behöver varje röst de kan få och nu ser varje röst på Liberalerna ut att istället hjälpa Magdalena Andersson (S).
När Moderaterna släpper taget om Liberalerna kommer det att ske just så. Inte som ett påbud från partiledningen – det vore ju att signalera kaos i Tidö och skulle leda till omedelbar regeringsombildning – utan som en debatt som sprider sig i de moderata kretsarna. Ledarskribenter, tankesmedjor, näringslivsfolk och lokala partiföreträdare som varnar för att kasta bort sina röster.
Sverigedemokraterna kan vara rakare. SD-ledaren beskrev redan för fyra år sedan Liberalerna som ”ett ganska meningslöst parti” och har nu i vinter sagt att han ”har svårt att se hur de, med den svajighet som de har visat, ska kunna få stödröster.” Inte heller Ebba Busch (KD) är sugen på att kasta ut någon livboj till Simona Mohamsson. Busch behöver själv varenda stödröst hon kan få.
Situationen påminner en del om hur det var innan Kristdemokraterna tog sig in i riksdagen. Då agiterade många borgerliga mot att rösta på Alf Svenssons lilla parti eftersom det skulle splittra de borgerliga rösterna och göra det svårare att besegra Socialdemokraterna. Inför valet 1976 skrev författaren Astrid Lindgren ett brev till Alf Svensson där hon krävde att han skulle dra sig tillbaka från valet för att inte förstöra de borgerligas chanser.
Ännu har ingen stor barnboksförfattare bett Simona Mohamsson dra sig ur, men hennes samarbetspartiers tålamod är snabbt på väg att rinna ut. Tredje perioden har börjat och motståndaren har ett stadigt överläge.
