Den svenska kärnkraftsfrågan kan sägas börja i 50-talets debatt om huruvida Sverige borde bli det fjärde landet i världen att skaffa sig kärnvapen. Det var några få år efter USA:s bombning av Hiroshima och Nagasaki, och bland de som ansåg att atombomber var nödvändiga om Sverige skulle ha en chans i ett kommande krig fanns militärens överbefälhavare Nils Swedlund och, under en period, statsminister Tage Erlander.
– Det fanns under 50- och 60-talen en övertygelse om att nästa krig kanske skulle vara i bara tre dagar, sedan skulle mänskligheten vara borta. Det går inte att förstå debatten om den civila kärnkraften utan att beskriva den militära debatten, säger Tomas Ramberg, på senare år inrikespolitisk kommentator på DN, innan dess på Sveriges Radios Ekot.
Han har skrivit boken ”Att dagtinga med sin övertygelse. Historien om Sverige och kärnkraften” som börjar med atombomberna 1945 och sträcker sig fram till Tidöpartiernas kärnkraftsprojekt i vår tid.
– Den här frågan har gått sida vid sida med mig i mitt liv kan man säga. Mitt första val där jag fick rösta, 1976, var ett kärnkraftsval, säger Tomas Ramberg.
Det var valet som gjorde att borgerligheten tog över för första gången på 44 år. Thorbjörn Fälldin blev statsminister och lovade att ”inleda marschen ut ur kärnkraftssamhället”. Men han svek sitt vallöfte och Centern lämnade regeringen.
Tomas Ramberg kallar 1970-talet för kärnkraftens mest dramatiska tid, med en debatt som krängde fram och tillbaka och slutade med härdsmältan i Harrisburg, USA, 1979. Ett år senare fick svenskarna rösta om kärnkraftens vara eller icke vara. Resultatet blev att linje 2 vann, alla reaktorer skulle vara stängda till 2010.
Som vi vet i dag bröts politikernas löfte om att folkomröstningens resultat skulle följas. Det blev ingen stängning 2010. Tomas Ramberg konstaterar att politikens snabba rörelser och partitaktiska beslut går dåligt ihop med en komplex teknik där avfallet är livsfarligt i många tusen år efter att kärnkraftverken slutat producera el.
Alltså har kärnkraftsdebatten präglats av ständiga fotbyten och kappvändningar. Alla partier har hunnit ändra sina åsikter åtminstone en gång, en del flera gånger. Bland dem som blev tvungna att byta fot finns just Thorbjörn Fälldin, som i riksdagens talarstol fällde det kända citatet: ”Ingen statsrådspost skulle vara så viktig att jag skulle vara beredd att dagtinga med min övertygelse” – vilket inspirerat Tomas Ramberg till bokens titel.
Men Fälldin och hans Centerpartiet är långtifrån ensamma.
– Ta Kristdemokraterna. De tillhörde dem som gick i täten för motståndet mot kärnkraft och var väldigt aktiva under 70-talet och i folkomröstningen. I dag är de på åtminstone delad förstaplats när det gäller att vara entusiastiska till kärnkraft, tillsammans med Sverigedemokraterna.
– När Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna var de för att den skulle avvecklas. Det var inte så att de ville stänga av samma dag, men de stödde en avveckling under ordnade former. Nu är de ju väldigt positiva till den här tekniken och deltar i ett kulturkrig där vindkraft är det dåliga och farliga medan kärnkraften ska ersätta det.
Tomas Ramberg konstaterar att statsvetare ser i statistiken att de som är mest emot flyktingmottagning också är mest för kärnkraft. Det som varit konstant över decennierna är att kvinnor har varit mer kritiska till kärnkraft än män.
Har det då blivit en bra energipolitik av all politisk debatt genom åren?
– Om man med det menar att vi har ett fungerande energisystem som producerar tillräckligt med el och till och med exporterar ganska mycket, då har ju svensk energipolitik varit bättre än sitt rykte. Gillar man kärnkraft har den ju också varit väldigt framgångsrik. Vi producerade mer kärnkraftsel per capita än något annat land i världen under den här perioden.
Tomas Ramberg har varit mån om att i boken få med kul anekdoter och historier som han fått höra när han intervjuat de politiker som genom decennierna stridit för sina åsikter.
– Jag tycker att politik är roligt även när den är stönig och jobbig, säger han.