Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Frukosten, 09.30
Efter massvis med äggröra och en hel hög bacon beger jag mig mot seminarierum F1. Min vän och min pojkvän ska kriga mot Expressens kulturchef Victor Malm i en härlig generation Z-debatt. Mina musor Clara Cronhielm och Ali Alonzo äger ut Malm och river mest skratt av alla. Går mallig därifrån och tittar på Thomas Öberg som visar hur man faktiskt ska handskas med ett seminarium: stående på åskådarstolarna, skriksjungande.
Heaven 23, 17.30
En demonstration senare åker jag upp till restaurangen Heaven 23 för att dricka en öl med mina vänner. Blir konstigt nog ögonvittne till ett fysiskt överfall. Det vill säga det överfall som samtliga mediehus rapporterat om. Det är en absurd syn som får det att vända sig i magen på mig. Mer än så är inte min sak att uttala mig om. För att hantera vad jag just bevittnat gör jag det enda för mig tänkbara i situationen och beger mig mot mässans Rum för poesi. Inser i samma stund hur knäppt det låter.
Mot Bokmässanmiddagen, 18.50
Står och hänger med 39 andra under 40-själar tills vi börjar röra oss mot Bokmässanmiddagen. Inga katakomber här inte – ett par välsminkade lajvare leder oss in i ett folktomt Liseberg och gör sedan ”sin grej” – det vill säga eld – i tiotalet minuter innan vi får komma in i en stor arkadhall. Alla rusar mot spelautomaterna och snart står jag mittemot Lyra Ekström Lindbäck och tränar mina triceps i ett intensivt parti lufthockey.
Inredningen, drinkarna och personalen – allt är på speltema i middagssalen. Creepy. Vi får lyssna till ett tal som säger att vi är litteraturens framtid och sedan skålar vi i grön-blå-rött bubbel.
Taxin mot karaoken, 23.30
En halvtimme från midnatt är jag full nog att bege mig till Norstedts karaokefest. Det är alldeles för sårbart med karaoke för att jag ska kunna säga något om den festen utan att bli skyldig till förtal. Jag menar, även undertecknad är medskyldig till att någon gång under kvällen ha skriksjungit ”Shoreline” från botten av sitt hjärta, och skulle inte vilja att någon dokumenterade det.
Någonstans i Göteborg, 03.03
Efter många om och men är vi kvar när karaokebaren stänger. Min pojkvän och jag ska precis röra oss när min gamla skrivlärare säger ”efterfest” – och samtliga rökare utanför lokalen verkar vara på? Snart rör vi oss mot ett frilanskontor med tio pers som valt bort Yaki-Da för detta. Lokalen har ett avskräckande larmsystem och lite för lite alkohol, men ganska bra stämning.
Hotellet, 05.30
Hur blev klockan så mycket och varför är jag fortfarande i gång? Bäddar ner min kille samtidigt som jag skriver klart den här dagboken. I dag blev jag både ögonvittne till en misstänkt misshandel och nedsupen på Liseberg. Jag har sett flertalet kulturgubbar sjunga Lady Gagas ”Shallow” med knutna nävar – och blivit hänförd av Thomas Öbergs briljans.
På söndagen väntar ett litet samtal med min vän Lykke Eder-Ekman och sedan ska jag sova så mycket jag kan under tågresan hem. Det känns drygt att skriva att jag känner mig utbränd av helgen men så är det. Det finns trots allt en gräns för hur mycket kul den här kroppen tål. Det kan gälla både poesi och alkohol. Ska jag komma hit varje år fram till min död måste jag hitta strategier. Att debutera är svinkul men i mångt och mycket är jag bara en asocial poet. Årets erfarenhet är att det inte riktigt finns utrymme för avhållsamhet på mässområdet. Eller? Fan, jag borde hängt mer i OEI-montern eller någon annan svår, typ Gläntas. Men jag kommer aldrig mer behöva vara debutant på Bokmässan – tack och förlåt för det. Tora out.
Läs mer:
Tora Anderssons Bokmässandagbok, dag 1
Tora Anderssons Bokmässandagbok, dag 2
Allt om Bokmässan