Träffsäkert och underhållande när Larry David våldgästar USA:s 250-årskalas

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I år sker det stora 250-årsfirandet av USA:s självständighetsförklaring. Om man tycker att det räcker med symboltyngda jippon, som när Donald Trump och kampsportsorganisationen UFC nyligen omvandlade Vita huset till en modern gladiatorarena, kan man i stället vända sig till observationskomikern och ”Seinfeld”-medskaparen Larry Davids gapigt revisionistiska satir ”Life, Larry and the pursuit of unhappiness”.

Med Samuel L. Jackson som berättare rör sig serien ledigt mellan stora händelser i amerikansk historia. Varje avsnitt gör några nedslag som landar i sketcher där Larry David står i centrum och där en del av nöjet är alla kända ansikten i gästroller.

Larry David har länge varit öppen med sina politiska åsikter. Han är liberal, han är demokrat och han är en hård kritiker av Trump. Inget uppseendeväckande i Hollywood, men visst är det ett perspektiv som präglar seriens blick på historien. Redan öppningsscenen, där seriens exekutive producent Barack Obama dyker upp i en cameoroll, blir en inte så otydlig vink om seriens politiska hemvist.

Därmed inte sagt att humorn är feg och förutsägbar. Tvärtom. Med sitt karakteristiskt skrikiga tilltal intar David rollen som den obekväma i rummet – eller på bussen. Som när han försvarar Rosa Parks rätt att sitta bredvid honom, vilket snart visar sig bottna mer i bekvämlighet än princip (han sitter ytterst och vill ogärna flytta på sig). Rosa Parks går från att vara imponerad av hans solidaritet till utmattad av hans kroppsliga odör, konstanta tjatter och olämpliga sexsnack. Till slut får hon nog och sätter sig längst bak i bussen.

Seriens hela koncept för tankarna till ”Forrest Gump” (1994), där en glad idiot sprintar genom avgörande händelser i amerikansk 1900-talshistoria. Här är det mer parodiskt vinklat, utifrån det lika enkla som lekfulla tankeexperimentet: ”Tänk om Larry David hade varit där?”. Den komiska effekten bygger mycket på att Davids samtidstypiskt neurotiska persona skär sig så mot de historiska miljöerna – vidare betonat med anakronistiska svordomar.

Scenerna är tydligt dialogdrivna och lika visuellt avskalade som ”Saturday night live”-sketcher. Ibland så pass att de nästan hade fungerat lika bra i hörlurarna medan man städar och viker tvätt. Resultatet är småputtrigt men träffsäkert, en underhållande och välbehövlig roast av USA:s 250-årskalas. Under seriens gång blir man lika lättad över att Larry David inte fanns förr som tacksam över att han gör det nu.

Läs mer:

Nicholas Wennö: Här är 33 tv-serier att se fram emot i sommar

”Den goda stämningen” – sevärt syskondrama om svek och självbedrägeri

”Trion” lockar med förförisk luftighet och smäktande analog melankoli