Hemma hos Alex ligger sex likadana anteckningsböcker på hög. Mellan de svarta pärmarna böljar sidor med handskrivna texter, teckningar i bläck och inklistrade bilder. Årtalen står skrivna med grön tuschpenna på bokryggarna; 2014–19, 2019–20, 2020–21, och så vidare.
Den första dagboken börjar hos en pojkflicka, en pappas dotter, och slutar hos en hyperfeminin gymnasietjej som försöker passa in i klassen.
Den andra dagboken skildrar ett sexuellt övergrepp som får huvudpersonen att vilja lämna sin kvinnokropp.
Den tredje handlar om att komma ut som transman. Nummer fyra beskriver kroppsliga förändringar efter injektioner av manligt könshormon: kroppshår tjocknar, ett adamsäpple växer, muskler spänner.
I dagbok nummer fem sås frön av tvivel. I den sjätte beskrivs samma utveckling igen – baklänges: huden mjuknar, skäggväxten ljusnar.
Den sporadiskt nedklottrade livshistorien spänner över en tioårsperiod. Trots att huvudpersonen haft olika namn och pronomen är det alltid Alex Pamdal Riquelme som hållit i pennan.
Hon föddes som flicka och är en så kallad ”detransitioner” – en person som har ångrat ett könsbyte och återgått till könet som tilldelades vid födseln.
DN träffar den nu 25-åriga tatueringstjejen i studion där hon jobbar, i sydvästra Göteborg.
– Jag kan inte säga säkert att jag inte hade gjort om samma sak igen. Det har gjort mig starkare och mer självsäker, mer till mig än jag någonsin varit tidigare.
Risken att ångra ett könsbyte, juridiskt eller medicinskt, är ett flitigt använt slagträ i transdebatten. Samtidigt har kunskapen varit låg om hur vanligt det faktiskt är i Sverige – fram tills nu.
– Vi såg det som värdefullt att tillföra data på befolkningsnivå till diskussionen, för att komma bort från anekdoter och spekulationer, säger Kristen Clark, postdoktor vid Institutionen för medicinska vetenskaper.
Hennes team vid Uppsala universitet har följt alla som ändrade sitt kön i folkbokföringsregistret mellan 2013 och 2023. Endast 21 av 2 467 personer, färre än 1 procent, återgick till könet de föddes som.
Eftersom det gått olika lång tid sedan personerna i studien bytte juridiskt kön har forskarna använt en statistisk analys för att beräkna hur troligt det är att beslutet består efter tio år.
Sannolikheten uppskattas till nästan 98 procent.
– Risken att ångra sig är mycket mycket liten och den har inte ökat jämfört med tidigare uppskattningar, säger Kristen Clark.
Väntetiderna för könsbekräftande vård i Sverige är långa. Bara att få en diagnos kan ta flera år.
Alex Pamdal Riquelme ställde sig i kö för att få komma till en könsidentitetsmottagning som 19-åring. Då hade hon hoppat av gymnasiet, drabbats av en depression och börjat självmedicinera med cannabis.
– Jag bara låg på soffan och stirrade på serier hela dagarna.
När det till slut blev hennes tur att påbörja en utredning om könsdysfori hade hon redan hunnit börja ta manliga hormoner på egen hand, olagligt. Alexandra blev Alex, kom ut som transman – och ångrade sig.
– Jag kom till en punkt där jag kände att jag inte behövde hormonerna mer. Jag hade uppnått effekterna jag sökte och ville inte att kroppen skulle förändras mer.
Alex genomförde aldrig någon kirurgi. Hon tog sprutorna med testosteron allt mer sällan, tills hon gradvis slutat helt.
Nästa steg var svårare. Hur skulle hon förklara för sin omgivning?
– Det finns en skam i det, att ångra sig. Man har tvingat alla, ens familj och vänner, att säga ”han” i flera år och redan skapat en massa förvirring. Det tar emot att säga att man hade fel.
I somras infördes en ny omdebatterad könstillhörighetslag, som gör det lättare att ändra juridiskt kön eftersom det inte längre krävs en könsdysforidiagnos från vården.
Personerna i studien vid Uppsala universitet gjorde könsbytet medan den gamla lagen fortfarande gällde. Det betyder att alla i regel har haft kontakt med transvården.
På så sätt är resultatet användbart för att börja förstå ångerrisken för könskorrigeringar som helhet, inte bara den juridiska delen, menar Kristen Clark.
– Vi har fokuserat på juridiska könsbyten eftersom det är det bästa sättet som finns tillgängligt i dag för att mäta så stora populationer, men det finns för närvarande inget som talar för att resultatet skulle bli annorlunda om vi i stället tittade på medicinska könsbyten. Det är rimligt att anta att hela den här gruppen är mycket stabil.
Men de som faktiskt ångrar sig då? I tvåprocentsrisken finns många potentiella människoöden.
– Sett ur ett medicinskt perspektiv är det extremt lågt. Det finns inga medicinska ingrepp med hundraprocentig nöjdhet. En tredjedel av patienterna som opererar in en höftprotes ångrar det, till exempel. Jag tror att vi behöver vara konsekventa och inte ställa andra förväntningar på transvården än på annan hälso- och sjukvård.
I studien syns inga tydliga mönster hos gruppen som ångrat sig.
– På senare år har diskussionen handlat mycket om en oro kring övervikten av personer födda som flickor som genomgår könskorrigeringar. Det är därför bra att veta att risken för att ångra sig inte visade sig vara högre för den gruppen, säger Kristen Clark.
Hon menar att det behövs mer forskning för att bättre förstå de som ångrar ett könsbyte.
Flera av de ”detransitioners” som hörs i transdebatten har ofta ställt sig på motståndarsidan, blivit kritiska till att könsbekräftande vård ges alltför lättvindigt. Alex Pamdal Riquelmes inställning är den motsatta. Hon vill se större satsningar och kortare köer till transvården.
– Om jag hade fått hjälp snabbare så hade jag kanske kunnat inse tidigare att jag inte behövde komma ut som man för att bli trygg i mig själv.
Hon är noga med att hennes berättelse inte ska användas för att ogiltigförklara andra transpersoners upplevelser.
– Att jag ångrade mig betyder inte att andra kommer göra det. Min historia är inte något bevis på att transpersoner inte finns. Jag är bara inte en av dem.
Ljudet av surrande nålar drunknar i musiken från högtalarna. Snoop Dogg och Geto Boys. En kille i den inplastade läderstolen bredvid tatuerar in ”Fader vår” på spanska.
Alex Pamdal Riquelme plockar upp den sjunde dagboken ur en svart axelremsväska, den vars historia utspelar sig här och nu.
I föregångarna, böckerna skrivna mellan 2014–2024, har protagonisten ständigt rört sig mellan extremer. Nu försöker Alex, som valt att behålla det namnet, att göra motsatsen.
– Jag vill inte vara i transfacket eller i något annat fack. Folk får kalla mig vad de vill, och då har det blivit naturligt att jag är en tjej bara, eftersom det är så jag uppfattas i 99 fall av 100, säger hon.
Hennes röst är mörk. Adamsäpplet är den tydligaste effekten av åren på testosteron.
– Det går att operera, men varför ska jag göra det? Det skulle vara för att göra andra bekväma, för att bättre passa in som kvinna. Jag tycker att jag låter fett sexig så här.
Läs mer:
Emelie Köhler påbörjade behandling för könsdysfori – ångrade sig
Nu kan Filip byta juridiskt kön: ”Det känns som jag varit 14 år i tio år”
