Lilla Operan i Kiev ligger i området Lukianivka, som flera gånger varit mål för ryska attacker. Teatern är byggd 1902, med en fasad i skärt och vitt. Under Sovjettiden pågick den ukrainskt profilerade verksamheten här i motvind: det specifikt ukrainska skulle undertryckas när alla skulle vara sovjeter.
Det är en lämplig plats för att stämma träff med Olha Rukavisjnikova, en 27-årig violinist, dirigent och soldat, som tillhör Ukrainas kulturella styrkor.
Men ett par dagar före intervjun slår en missil ned alldeles i närheten. Delar av fasaden förstörs, fönstren krossas av tryckvågen. När vi kommer in i foajén ligger ihopsopat splitter och bråte på golvet. Det är inte första gången teatern skadas i kriget.
– Jag tror att levande musik kan öka stödet för Ukraina. De flesta reagerar känslomässigt när jag spelar och det gäller också utomlands. Ibland möter jag människor efteråt och berättar min historia. Jag tror att det ger många en djupare förståelse för den ryska aggressionen och vad vi går igenom, säger Olha Rukavisjnikova.
Hon har turnerat i USA och i Europa, uppträtt på Cannesfestivalen, på Natos högkvarter, spelat i Carnegie Hall och delat scen med världsstjärnor som violinisten Anne-Sophie Mutter.
De kulturella styrkorna är en del av Ukrainas militära försvar. De har funnits sedan 2022 och består till största delen av inkallade kulturarbetare som placerats där med uppdrag att fortsätta med sitt skapande.
Satsningen är strategisk, och har flera syften. Det handlar om att ge Ukrainas soldater och hårt prövade invånare lindring, bearbetning och kanske en stunds distraktion genom konst, litteratur, musik och teater; och om att dokumentera krig och motstånd.
Men lika mycket är uppdraget att bygga medvetenhet och moral, att stärka den nationella identiteten i Ukraina, att befästa en historia som står i kontrast till fiendens.
På så vis kan man se kulturstyrkorna som en logisk del av Ukrainas totalförsvar och motståndskraft: krigsstrategen Carl von Clausewitz skrev för 200 år sedan att ett lands härdighet och uthållighet bestäms av en kombination av fysisk kapacitet och motivation.
Till detta läggs den internationella grenen, som reser, anordnar samarbeten med utländska partner, ger föreställningar och turnerar utomlands. Ukraina behöver synas och märkas, den mjuka makten är väl så viktig som den militära styrkan.
– Kultur kan definitivt också vara ett vapen, säger konstnären Stanislav Zjalobniuk.
Han har knut i nacken, en pensel i handen och står i de kulturella styrkornas ateljé. En stor duk står lutad mot väggen, målningen är nästan klar. Man ser en grå stridsvagn och en nyutslagen blomma mot rosa fond. Stanislav Zjalobniuk är 50 år och har varit verksam sedan 1990-talet, hans konstnärskap finns representerat med flera hundra verk på ett 40-tal museer i Ukraina.
Han kallades in i vintras och gick en två månader lång militär grundutbildning. Sedan den tog slut har han haft sin arbetsplats här. Han delar ateljén med en handfull andra konstnärer.
Målningen som snart är klar ska visas på utställningen ”Nytt militärt landskap”, som ska ha vernissage på Kievs nationella konstmuseum ett par veckor senare och som han gör tillsammans med konstnärskollegan Ihor Gusev.
Utöver måleriet gör Stanislav Zjalobniuk också skulpturer och installationer. I en serie har han använt klassiker av ryska författare, skurit ut inkråmet ur böckerna och fyllt hålen efter boksidorna med blodröd färg, av handskrivna fraser eller små ting – som gamla tänder.
– Du måste förstå att för mig är all min konst djupt personlig. Allt jag gör är en sorts bekännelse, säger han och ser mig i ögonen.
Jag har frågat just om bokserien, de första av hans verk jag såg i Kiev, tidigt i våras.
Relationen till allt ryskt är brännande och giftig i Ukraina: de allra flesta har släkt eller har haft vänner i Ryssland, i princip alla ukrainare kan tala ryska. För många har det varit okomplicerat. Men sedan kriget eskalerade pågår ett alltmer oförsonligt avståndstagande mot allt som är ryskt.
På ett sätt gör det kanske Stanislav Zjalobniuk särskilt lämplig för den militära placeringen: han är född och uppvuxen i Odessa, har ägnat en stor del av sitt konstnärskap åt att undersöka vad förhållandet mellan det ukrainska och det ryska gjorde med hans familj.
Som för varje familj är detaljerna unika, men med drag som många ukrainare kan känna igen.
– Min far kom från Vinnytsia i centrala Ukraina och talade ukrainska som barn. Han var med om hungersnöden 1946 och 1947. Den massvält Ukraina utsattes för på 1930-talet och som kallas Holodomor är väl känd, men också hungern på fyrtiotalet skapade stort lidande. Min far åt blad från akacia och lind. Hela familjen flydde till Odessa. Att äta trädens löv och börja tala ryska blev för min pappa ett sätt att överleva: han skämdes över hungern, och ville assimileras till varje pris. Han gjorde vad som krävdes i Sovjet. För att visa sin lojalitet började han samla böcker.
På moderns sida finns en annan omständighet: hennes far var ryss och Zjalobniuk säger att han har fienden inom sig.
I hans barndomshem talades aldrig om trauman, historien kom bara glimtvis. Stanislav Zjalobniuk började lägga sitt eget pussel.
– När mina föräldrar dog ärvde jag min fars bibliotek. Först visste jag inte vad jag skulle göra med dem, det bar mig emot att kasta böcker. Jag ville inte heller riskera att någon tog hand om dem på återvinningen och gav dem ett andra liv. Att använda dem i konsten blev ett sätt att förvalta ett arv. Jag ersatte sidorna med saker man inte längre använder: en visdomstand, en förbrukad tampong. Vi behöver inte de ryska författarnas texter heller.
De kulturella styrkornas huvudkontor i Kiev är arbetsplats för ett femtiotal inkallade och frivilliga. Grafiska blad och affischer i starka färger sitter på väggarna, med slagord och motiv om krig och motstånd. Korridoren är ett nav av koncentrerad aktivitet.
Ett rum är tillägnat litteratur, i ett annat görs en global omvärldsanalys och bevakning av ryska påverkanskampanjer. Rummet mitt emot ateljén är märkt ”Cyber arena”.
– Här finns folk som arrangerar konserter och läsningar, andra gör verksamhet för barn och unga, säger Alex Zakletsky, som är de kulturella styrkornas pressansvarige.
Före invasionen var han marinbiolog och fotograf. Nu hanterar han medieförfrågningar, dokumenterar kulturstyrkornas arbete och skapar egen konst. En av hans bildserier föreställer leksaker som blivit kvar efter attacker eller evakueringar: sönderslitna, smutsiga gosedjur, i gruset framför bombade bostäder.
De kulturella styrkornas författare skriver om kriget och människorna, vad det gör med relationerna och samhället. I mobila enheter tar sig kulturstyrkorna till fronten – till Charkiv, Donetsk och Zaporizjzja, där de spelar teater och musik och håller uppläsningar.
I Kiev har jag själv suttit i publiken. Särskilt ett minne från det senaste året är starkt.
En konsert i januari tillägnades de som försvarade flygplatsen i Donetsk, som föll i början av 2015. Det var under iskalla, strömlösa vinterveckor. Publiken satt i ytterkläder och strålkastarljuset var begränsat för att spara på generatorernas diesel. Nära hälften av musikerna – i orkestern, av solister och dirigenter – uppträdde i militära kläder. Stämningen var på samma gång vördnadsfull och innerlig. Applåderna ville aldrig ta slut.
Olha Rukavisjnikova stod på scenen i Filharmonikernas hus den kvällen. Första gången hon gjorde det var hon fem år, men aldrig tidigare hade hon dirigerat här.
Då visste jag inte hur betydelsefullt det var för henne. Jag var bara tagen av atmosfären och av rörelserna hos den unga dirigenten, med spikrak rygg och kortklippt hår.
Olha Rukavisjnikova var 3 år när hon började spela piano.
Vi har satt oss på ett kafé intill den skadade lilla teatern i Lukianivka, det är maj nu.
– Mamma hade försökt sätta mig i förskola, men jag var för vild och blev hemskickad, berättar hon.
Hennes mor, som är konsertmästare, gav privata pianolektioner hemma, men den lilla Olha lade sig i, irriterad över de elever som inte hörde hur musiken skulle låta och spelade fel.
– Jag störde konstant. Mamma tog mig till en specialskola för musik där en lärare spelade ett stycke för mig. Efteråt fick jag sätta mig vid pianot. Jag upprepade genast musiken, felfritt. Skolan antog mig trots att jag bara var fyra år och yngre än alla andra barn.
Eftersom hon hade absolut gehör föreslog de att hon skulle spela fiol.
Olha Rukavisjnikova skolades i klassisk violin vid Nationella musikakademin i Kiev och utbildade sig till dirigent. Hennes enda andra intresse var kampsport. Om hon inte spelade tränade hon.
Men när kriget eskalerade den 24 februari 2022 lade Olha Rukavisjnikova ifrån sig fiolen.
– Jag bodde på sextonde våningen och såg explosionerna den första natten. Dagen därpå gick jag till uppsamlingscentret. Jag ville in i armén.
Nu fick hon en plats i en brigad i Charkivregionen. Hon talar snabbt och intensivt, förklarar i detalj sina militära uppdrag. Hur de ledde en grupp i Charkivregionen som skulle minera marken nära fronten för att stoppa ryssarna. Hur kamrater och hon själv blev skadade – flera gånger. Och så den gång hon skadades svårt, djupt inne i Serebrjanskijskogen, under intensiva strider i förrädiskt skydd av träden.
– Granatsplittret gick in genom ögat och genom huvudet. Upp till åtta splitterfragment sitter fortfarande kvar här, i nacken.
Hon böjer fram huvudet och visar.
– Om jag inte varit vältränad hade splittret nått halskotan, nu fastnade det i muskeln. Min starka nacke räddade mitt liv.
Hon ler. Ena ögat gick förlorat och är ersatt med en protes. Hon hamnade i koma två gånger efteråt och förlorade minnet en tid, och känslan av fysisk smärta försvann. Den kom tillbaka, men inte fullt ut.
– Jag var tillbaka vid fronten tre månader senare.
En tid därpå fick enheten ett uppdrag i närheten av Andrijivka (en stad som i dag är ockuperad).
– Jag kan inte förklara varför men jag hade en dålig känsla. Så när jag på vägen dit blev kontaktad av ett befäl som sa: ”Olha, du kan få ansluta dig till de kulturella styrkorna. Du har gjort nog nu”, så tackade jag ja. Man har bara sin beskärda del av tur och jag har överlevt så mycket, jag tror att min tur kan vara slut.
Hon hade spelat fiol dagligen så länge hon kunde minnas, men under det första året av fullskaligt krig plockade hon upp sitt instrument en enda gång, under en permission. När hon lämnade fronten hade hon tillbringat ungefär tre år där.
– Jag hade aldrig med mig min fiol dit. Den är från 1700-talet, det är inte värt risken.
Olha Rukavisjnikova reser till fronten ibland, och saknar de vänner hon har där, men hon tror att hon själv gör större skillnad genom att turnera utomlands. Möta publik, andra musiker. Men hon, som vuxit upp med ryska kompositörer, spelar dem inte just nu.
– Jag kan den musiken utan och innan, men att spela ryska stycken inför publik nu är omöjligt.
Däremot tror hon att den internationella påverkan som de kulturella styrkorna har är betydelsefull, inte minst i en tid då intresset för Ukraina dalar på många platser.
Kanske är det i första hand ukrainarna som är intresserade av det såriga, sorgliga och svåra. När jag undrar vad Stanislav Zjalobniuk tror att fadern hade tänkt om hans konst, om kriget och Ryssland, tystnar han och hans ögon fylls av tårar. Han skakar på huvudet, ursäktar sig.
– Det var svåra relationer. Jag samtalar med dem i mitt huvud ibland och jag älskar mina föräldrar. De var barn av Sovjet, men jag tror att de hade varit glada över att få vara ukrainare.
Även om han länge upptagits av de ukrainskryska relationerna har invasionskriget fått honom att omvärdera allt han trott på.
– Jag levde länge i förhoppning om att det skulle gå att samsas med det ryska, men det gör jag inte längre. Vi har varit öppna för att ge och ta, mina föräldrar jämkade hela livet. Men nu, efter massakern i Butja, efter Irpin, är inga kompromisser möjliga.
Nu måste de hitta ett sätt att bygga upp en ny konst för Ukraina, menar han:
– Det är ett stort ansvar, och vi är utmattade. Berättelsen om den framgångsrika europeiska konsten är också en berättelse om pengar och resurser. Det gäller även oss, just nu. 2022 fick jag tio inbjudningar att ställa ut internationellt. I år: noll.
Han tar en paus.
– Vi skriver tragedi här. Min konst just nu är inte särskilt munter. Så vem vill ha den? Jag förstår om människor i Europa är trötta på detta och vill leva normala liv.
Läs fler texter av Sanna Torén Björling.
Fakta.Ukrainas kultrurella styrkor.
Tillhör Ukrainas väpnade styrkor och bildades 2022 och har utvecklats sedan dess. I första hand utgörs de av inkallade kulturarbetare, som får i uppgift att utöva och sprida kultur inom ramen för det militära.
Verksamheten har tre ben: en militär målgrupp, främst av soldater vid fronten; en civil målgrupp, av ukrainare i frontnära områden men också på andra platser, inklusive verksamhet för barn; samt en internationell enhet vars uppgift är att sprida Ukrainas sak och kultur utanför landet.
Syftet är att såväl stärka motivation och moral för Ukraina i och utanför landet, som att dokumentera kriget.
Hur många som ingår i de kulturella styrkorna är, liksom liknande militär information, hemligt.
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina startade den 24 februari 2022.