USA har ”precis ingått ett fantastiskt avtal” med Iran, sade Trump på torsdagskvällen. Saknas gör bara ”att dokumenten slutförs, vilket bör ske under de närmaste dagarna” fortsatte han triumfatoriskt och sade att det ”troligen” ska fullföljas på en ceremoni någonstans i Europa.
Goda nyheter, men liknande besked har kommit ett par gånger i veckan sedan den amerikansk-israeliska attacken den 28 februari. Kriget har likväl fortsatt.
– Det gör det det jättesvårt att utvärdera huruvida det är ett uttalande som faktiskt bygger på nästan färdiga avtal eller om det bara är ett uttryck för Trumps taktik och strategi, säger Adam Hjorthén, lektor i Nordamerikastudier vid Engelska institutionen på Uppsala universitet.
Strategin beskriver han som att Trump först utövar maximalt tryck mot sin utpekade motståndare, i fallet Iran rentav med hot om kärnvapen, för att sedan dra tillbaka med uttalanden om att trycket varit framgångsrikt. Om det stämmer eller inte är inte nödvändigtvis relevant.
– Han har använt det där tillvägagångssättet i sin tidigare näringslivskarriär också på olika sätt. Han tar i från tåspetsarna och känner inte att han behöver förankra det i sanningen, utan bara hävda framgång oavsett om det är affärer eller politik. Att visa sig svag är det värsta han vet och ju längre tid det här tar tror jag den faktorn spelar in, säger Adam Hjorthén.
CNN noterade nyligen att Trump vid minst 38 tillfällen hävdat att USA varit är nära att nå ett fredsavtal med Iran och iranska nyhetsbyrån Fars räknar till ungefär lika många. Från Teheran bekräftar man denna gång att ett samarbetsavtal förvisso finns för fortsatta samtal i helgen, men kärnenergifrågan är ännu inte avhandlad och där har förhandlingar stött på patrull tidigare.
Under sin tid på den internationella arenan har Trump mycket riktigt tagit till de mest absoluta superlativen om allt från sina åhörarskalors storlek och sin mentala förträfflighet till USA:s aldrig tidigare skådade överlägsenhet under hans ledning. Som betraktare är det inte alltid lätt att förstå vad hans avsikt är.
– Med Iran har det varit särskilt svårt att avgöra det. I andra sammanhang har det funnits en i alla fall något tydligare målsättning, som exempelvis med Venezuela där målet var att få bort Nicolás Maduro och där det senare kom fram, med nästan förvånansvärd tydlighet, att landets olja också var intressant, säger Adam Hjorthén.
Motiveringen till att attackera Iran har i stället spänt över en otroligt stor mängd olika bevekelsegrunder och skiftat över tid, konstaterar han. I vilken utsträckning de utrikespolitiska uttalandena är riktade till omvärlden eller till den inhemska väljarkåren är en annan fråga.
– Trump är inte intresserad av att hans eller USA:s makt ska begränsas av samarbeten, vilket är anledningen till att han är kritisk till Nato, EU och andra multilaterala relationer. Men det här handlar nog mycket om inrikespolitik där han är klämd mellan olika intressen på hemmaplan, säger Adam Hjorthén.
– Han trodde helt klart att Irankriget skulle vara över väldigt fort. Men nu har han å ena sidan proisraeliska republikaner som länge suktat efter ett regimskifte i Iran, å andra sidan är det ett oerhört impopulärt krig bland en majoritet amerikaner, inte minst bland de oberoende väljare som partiet är helt beroende av i hösten mellanårsval.
Trump står så mellan Scylla och Charybdis där han i princip måste välja mellan att lämna kriget i en sämre position än utgångsläget eller fortsätta kriget med högst oklart slut i horisonten. Ett mardrömsscenario för honom är att ha försatt USA i ännu ett ”forever war” som han varit mycket kritisk mot i tidigare valrörelser.
– Med Iran visade det sig ganska snabbt att det inte skulle bli någon snabb process. Nu uttrycker många amerikaner i opinionsundersökningar en oro över att det kommer att pågå ganska länge och då riskerar han glida in i att ha skapat just ett sådant ”forever war”.
Läs mer:
Missnöjet ökar pressen på Trump: ”Går inte att vända”
