Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Actiondrama
”Kalevala”
Regi: Antti J Jokinen.
Manus: Antti J Jokinen, Jorma Tommila. I rollerna: Elias Salonen, Eero Aho, Ilkka Koivula, med flera. Längd: 2 tim 23 min (15 år). Språk: finska. Biopremiär.
Säga vad man vill om ”Tre solar” (2004), men den ökända medeltidskalkonen lever åtminstone vidare som en ständig glädjekälla. ”Arn”-filmerna (2007/2008) var betydligt mer påkostade och kom lindrigare undan bland kritikerna, men till vilken nytta då? Än väntar vi på en ny våg för svenska filmhjältar i historisk miljö.
Mer vässat verkar självförtroendet vara hos grannarna i Finland, där man nu vågat sig på en filmatisering av nationaleposet ”Kalevala”. Om man likt undertecknad inte är så insatt i hjältedikten finns anledning att känna förvirring. Inte för att berättelsen i sig är särskilt komplicerad – tvärtom, det här är en klassisk hämndsaga – utan för den röriga prologen liknar en sammanfattning av en icke-existerande föregångare.
Efter en stund ges en något nyktrare bild av 1000-talets Norra Karelen, där en by skakas om av en blodig brödrafejd. Först verkar den till synes äldre av dem, Untamo (Eero Aho), vara skurken. Han är en något stel och jävlig typ, som i stället för nära och kära omges av skitiga karlar med en otäck trollkarlsgubbe i täten.
Mer hjältelik är brodern Kalervo (Johannes Holopainen): yngre och snyggare, dessutom familjefar med fager fru. Sonen Kullervo (som vuxen spelad av Elias Salonen) lovas en barndom fylld av kärlek i stället för hårda nypor, men gossens kungaframtid inspirerar fadern att bryta mot de tidigare överenskommelser om markuppdelning som gällt mellan honom och Untamo.
Utbrotten kommer stup i kvarten, han bråkar med allt och alla, är inget vidare på att följa instruktioner och blir som ett vilddjur…
Girigheten straffar sig. Blod spills och Untamo skonar endast brorsonen som växer upp i tron om att farbrodern är hans pappa. Vaga minnesfragment hemsöker Kullervo. Utbrotten kommer stup i kvarten, han bråkar med allt och alla, är inget vidare på att följa instruktioner och blir som ett vilddjur när det inte går som planerat. I nutid hade en adhd-utredning legat nära till hands, men i stället får hans obefintliga impulskontroll löpa amok i byns karga och skitiga machomiljö.
Den grymtande monotonins stängselbygge, tjafs, fylla och tafatta känslouttryck får filmen att likna en korsning mellan ett långtråkigt lajv och ett dåligt uppstyrt mansläger. Den identitetsstörda Kullervo går sega omvägar runt sin sinnesförmörkelse, vilket väcker sådan frustration att han gör sig ovän med hela byn som gång på gång misslyckas med att ta död på honom. Piskrapp, bålbränning, bakhåll – inget tycks bita på Kullervo. Efter diverse komplikationer förvisas han, men kommer då också närmare sanningen.
För att vara så rotad i det vilda skogslivet är det förvånande hur lite regissören Antti J Jokinen gör av skådeplatsens naturliga skönhet. Inget särskilt utmärker bildspråket, utan det är som att Jokinen bara staplat lösryckta delar av förlagans intriger på hög, bett skådespelarna odla ansiktshår och skrikit ”action!”. Men inte ens i stridsscenerna hettar det till nämnvärt. Allt ser så trubbigt, billigt och trist ut. Till slut vill jag bara rida hem och bildgoogla ”mikael persbrandt tre solar”.
Se mer. Vassare hämndhistorier i historisk miljö: ”Jungfrukällan” (1960), ”Gladiator” (2000), ”The northman” (2022).
