I måndags kväll följde propalestinska demonstranter efter civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M). Stämningen var hätsk. Aktivisterna skrek slagord. Och trots att statsrådet inte har anmält det till polisen har en förundersökning inletts gällande ofredande, vilket är bra.
Hat, hot och trakasserier mot politiker får aldrig ursäktas eller sopas under mattan. Som Bohlin säger har vi förlorat någonting viktigt den dagen förtroendevalda ställer sig frågan om det är värt att hålla på med det man gör för att man känner sig otrygg.
Den förlusten är dock tyvärr redan ett faktum.
2022 tvingades tre av tio förtroendevalda motta hot, hat eller våld. 4 procent av kommunpolitikerna har övervägt att sluta efter att ha utsatts.
Flera har gjort slag i saken och hoppat av, bland annat efter dödshot. Andra har börjat censurera sig själva eller tveka inför beslut. Och när C-ledaren Annie Lööf annonserade sin avgång var de långvariga hoten mot henne en bidragande orsak: Hon var exempelvis en av de tilltänkta måltavlorna för mordet under Almedalsveckan och nazister hade tidigare dukat upp en ”sista måltid” utanför hennes hem.
Under det senaste valåret förknippade ungefär hälften av de drabbade politikerna förövaren med någon form av grupp, med högerextrema och rasistiska på klar första plats och vänsterextremistiska på andra, enligt Politikernas trygghetsundersökning.
När statsminister Ulf Kristersson (M) dagen efter trakasserierna mot Bohlin slog fast att S och V ”måste tänka på att ta ansvar för sin svans” är det alltså helt korrekt. Men det är minst lika sant på hans sida i politiken.
De inom borgerligheten som nu betonar vikten av svenska värderingar som kontrast till behandlingen av Bohlin – för att göra hot och trakasserier till en ”invandringsfråga” – är således inte i närheten av en lösning på problemet.
Läs mer:
Susanne Nyström: Med ett år kvar till valet når regeringens fjäskande nya höjder
Susanne Nyström: Älskar du vinster i välfärden – då är det här en text för dig!
