Kan man vara för snygg? Så där att det blir ett socialt handikapp. Det verkar onekligen ha varit fallet för Hollywoodstjärnan Robert Redford.
Omgivningen kunde inte se sig mätt på honom, ofta stirrade den sig så blind att den inte kunde se något annat. Långt in i hans karriär antog vissa rent av att hans tvålfagerhet sade något om hans karaktär. Att han måste vara korkad och talanglös.
Och nu när han är död är den anekdot som främst sprids den om när någon undrade om han ens fått nobben av en kvinna någon enda gång. Robert Redford förstod inte frågan: Vad då fått nobben? Vad menar du?
Han var en genuint begåvad skådespelare och regissör, det bevisade han med åren så pass att folk till sist slutade hålla hans utseende emot honom.
Men bortom detta fanns något mer, kanske ännu mer intressant: en politisk aktivist.
Politiska aktivister har ju numera oerhört dåligt rykte, och allra särskilt då de som verkligen bara påpekar fakta
Politiska aktivister har ju numera oerhört dåligt rykte, och allra särskilt då de som verkligen bara påpekar fakta, som att vi befinner oss i början av en klimatkatastrof och att Israel begår krigsbrott i Gaza.
Somliga aktivister går över gränsen, men det är inte dem jag åsyftar, utan bara de vanliga, väldigt engagerade.
Makthavare på högsta nivå gör sitt bästa för att misstänkliggöra dem per definition, och öppnar till och med för att helt börja förbjuda protester utanför riksdagshuset.
Kanske rent av just på grund av själva sanningssägandet, i enlighet med den gamla gyllene regeln om att det värsta inte är att spilla sås på duken, utan att påpeka att någon har spillt?
För de politiska aktivisterna älskar att påtala pinsamma fläckar.
De mejlar irriterande långa mejl med alldeles för många versaler och länkar till varenda opinionsbildare de kan komma på.
De vaknar tidigt om morgonen för att rita slagord med spritpenna på sitt sämsta vita lakan.
Och de samlas utanför riksdagen och skanderar sitt budskap med gäll röst, vädret är hemskt och stämningen osexigt ljummen, de brinner stelfruset i timmar inför en minimal publik varav de flesta är förbipasserande som inte orkar lyssna.
Aldrig missar de en chans att ”ta debatten”. Det kan onekligen vara påfrestande.
Men Robert Redford hörde till den allra bästa sortens aktivist
Men Robert Redford hörde till den allra bästa sortens aktivist: den som inte bara gapar utan att lyssna. Hans grej var i stället att stå stadigt, le brett och lyfta andra.
Och hans ”skulpturala ansikte och klarblå ögon” (DN 24/3 2016) var bara ett medel.
1984 grundade han indiefilmfestivalen Sundance, som konsekvent hjälpt fram det nydanande, intressanta och smarta, bortom Hollywoods hägn.
”Politisk aktivism är en del av mitt liv och en del av filmerna jag försöker göra. Men vi fokuserar inte på något särskilt tema. Vi tar inte ställning ideologiskt. Jag är anti-ideologi. Vårt arbete försöker transcendera politiken. Oavsett vilken sida man står på, så försöker vi lyfta berättelser från alla delar av landet”, sade han om festivalen.
Han var stark motståndare till Donald Trump – inte för att Donald Trump var republikan, tvärtom insisterade han först på att folk ”borde ge killen en chans”.
Men med tiden såg han hur ”alarmerande” presidentens ambitioner var: 2019 talade han om ett diktatorlikt styre som hotade amerikanernas ”gemensamma tolerans och respekt för sanningen, vår okränkbara rättsstat, vår essentiella pressfrihet och vår ovärderliga yttrandefrihet” (NBC).
Robert Redford var av den gamla skolan. Han hade bevittnat de stora folkrörelsernas politiskt omvälvande kraft; för honom var världen en plats som går att förändra. Han var en bra karl, och det gör mig ledsen att det känns som det mest otidsenliga av allt. För åh, vad sådana behövs i offentligheten!
Läs mer:
Lisa Magnusson: Varför försöker den franske presidenten bevisa att hans hustru är en kvinna?
Susanne Nyström: Sluta omyndigförklara lärarna – låt dem lägga in en prilla
