Det är begripligt att Liberalerna är bekymrade, det är trettio år sen något parti var så här nära att ramla ur riksdagen och mångas politiska poster står på spel i nästa års val. Hundratals förtroendevalda runtom i landet ser ett svart hål hota bortom valdagen.
Tidösamarbetet har inte betalat sig. Väljarna har inte uppfattat de ”historiska liberala reformer” som partiledaren Simona Mohamsson berömmer sig om att ha fått igenom tack vare regeringssamarbetet med Sverigedemokraterna.
Opinionsmätningarnas långa serie av underbetyg till partiet är resultatet av de senaste årens ideologiska vinglande. Likt en drucken har partiet slirat från trottoarkant till trottoarkant.
I valet 2018 var det överordnade målet att hindra Sverigedemokraterna från att få något som helst politiskt inflytande. Argumenten var tunga och moraliska, Sverige stod enligt den dåvarande partilinjen i en trettiotalsliknande situation där den liberala demokratin hotades av högernationalisters framfart i hela världen. Liberalerna var partiet som klev fram och tog kampen. Den dåvarande partiledaren Jan Björklund lovade sina barn att aldrig ge SD inflytande.
Budskapet gav en marginell valframgång, Liberalerna växte med en halv promille, till 5,5 procent.
Det tog inte många månader efter valet förrän partiet bytte till en ledare som såg helt annorlunda på saken. Nyamko Sabunis bestående insats under sin korta tid som partiledare blev att få partiet att svänga i den tunga ideologiska frågan om att släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Den centrala uppgiften för partiet byttes från att bekämpa SD till att göra Ulf Kristersson (M) till statsminister.
Liberalernas ledning tror att detta räddade partiet kvar i riksdagen. Visserligen backade partiet från 5,5 till 4,6 procent i valet 2022 men förväntningarnas makt är stor och lättnaden över att partiet alls blev kvar togs till intäkt för att lojaliteten med Kristersson är nyckeln till överlevnad. Annars uteblir de moderata stödrösterna.
Det krävdes en del krumbukter för att komma dit.
Den interna kamp som ledde till beslutet att släppa fram SD var så uppslitande att gruppen kring Sabuni tvingades gå med på ”röda linjer” för att få med sig partiets majoritet.
Sverigedemokraterna skulle inte bara hållas borta från regeringen, de skulle heller inte få ingå i ett organiserat budgetsamarbete med regeringen.
Den röda linjen korsades med besked i Tidöavtalet. Det innehöll inte bara ett välorganiserat budgetsamarbete, det gav dessutom Sverigedemokraterna det mest detaljerade samarbetsavtal något parti någonsin haft med en regering och som också inkluderade SD-representanter i regeringskansliet.
Liberalernas eget interna granskningsutskott konstaterade efteråt att partiledaren Johan Pehrson inte ens informerade sin egen partistyrelse innan han skrev under Tidöavtalet. När partiledarna – med Johan Pehrson och Jimmie Åkesson på samma podium – presenterade det historiska avtalet hade flera av Liberalernas styrelseledamöter fortfarande inte hunnit läsa hela texten.
Partiers förtroende handlar mer om vad de gör än vad de säger. Mot bakgrund av Liberalernas praktik de senaste åren är det inte oväntat att såväl väljare som andra partier misstror den nya partiledningens utfästelser och löften i regeringsfrågan. Vem vågar säga vad Liberalerna landar härnäst? Vem vet ens vem som är partiledare när de avgörande besluten ska fattas eller vad en efterträdare kan tänkas tycka?
Simona Mohamssons kritik mot Sverigedemokraterna är att partiet ”inte beter sig”. Det som tidigare var fråga om ett stort nationalistiskt hot har nu reducerats till en fråga om politisk vett och etikett.
Det senaste beskedet är alltså att ”Liberalerna inte kommer att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna.” Om partiet håller fast vid det beskedet kan det omöjliggöra en ny högerregering efter valet.
Simona Mohamssons linje är – om väljarna tror henne – ett säkert sätt att skrämma bort moderata stödröster. När valet närmar sig kan Mohamsson hamna i en situation där högerpartierna uppmanar väljare att inte rösta på L.
Statsminister Ulf Kristersson framhåller gärna att hans regeringsalternativ är enat och handlingskraftigt, i motsats till oppositionens splittrade partier. Den argumentationen fick ett grundskott av Liberalernas senaste besked.
Magdalena Andersson kommer inte att försumma ett tillfälle att påminna väljarna om den saken.
Läs mer av Tomas Ramberg här.
