Plötsligt dök den upp i flödet. Bilden från X2000 med det svenska herrlandslaget på väg mot Göteborg. Spelarna ler och försöker se harmoniska ut. Men det går att spåra en dissonans i kupén, ett skavande i mungipor och kroppar. Efter hemmaförlusten mot Schweiz känns scenen påtvingad, tydligast uttryckt i anfallaren Anthony Elangas tumme upp och svala ansiktsuttryck.
Elanga – som kostade sitt lag Newcastle omkring 700 miljoner att köpa – fick nöja sig med att värma upp på Strawberry i Solna. Han fick titta på från sidlinjen; under striden stod alltså ett av få svenska Jas-plan parkerat i hangaren, för att tala med Erik Niva.
I den andra förlustmatchen mot Kosovo i Göteborg fick Elanga till slut vara med, men först efter halvtid.
Han var inte den enda som hölls i osäkerhet under Jon Dahl Tomassons tid som svensk förbundskapten. JDT:s rekordkorta ledarskap testade ungefär 50 spelare. In och ut, ständigt nya namn. Förvirrande för publiken, men förmodligen värst för spelarna. Det fanns ingen förutsägbarhet i vem som skulle få delta i experimentet. En dag i solen, en dag i regnet.
Det enda som var säkert var att ingen gick säker när JDT bestämde, inte ens de dyraste stjärnorna i europeisk fotboll.
Det enda som var säkert var att ingen gick säker när JDT bestämde
Och det fick konsekvenser. En spelare som oväntat lämnar en landslagssamling. En målvakt som kastar in sina handskar, och öppet ventilerar sin frustration mot tränaren. Och utöver det ett nytt spelsystem och ständiga förändringar och förluster. Hur mår en sådan grupp?
Det finns ingen enskild förklaring till varför Sverige kraschat i VM-kvalet, och fotbollsexperter kan bättre bringa klarhet i själva spelhaveriet. Men begreppet psykologisk trygghet är användbart om man ska förstå varför ett team lyckas prestera på topp.
Det kommer från organisationsforskningen och är inte begränsat till en specifik miljö. Vad kännetecknar de mest framgångsrika grupperna? I högpresterande miljöer vågar människor ställa frågor, erkänna misstag, ifrågasätta och komma med idéer utan att riskera att bli förlöjligade eller straffade. Man känner trygghet.
Och den tryggheten kan vara särskilt viktig när omgivningen är turbulent. Även en fotbollsstjärna – och ledare – har det behovet. För sig själv och för samspelet med andra.
När Centerns Anna-Karin Hatt i veckan meddelade att hon inte orkar bära ansvaret som partiledare, är det en variant på detta tema.
”Om man känner att man hela tiden måste se sig över axeln och inte upplever att man kan känna sig trygg ens i sitt eget hem, då kommer det för nära”, motiverade hon sitt beslut att avgå efter bara ett halvår på posten; kortare än Jon Dahl Tomasson.
Det finns mest skillnader mellan Hatt och JDT, men också en tydlig likhet: förutom att en viss Källström lurar i bakgrunden verkar båda i extremt utsatta positioner.
Förutom att en viss Källström lurar i bakgrunden verkar både Hatt och JDT i extremt utsatta positioner
Tomasson får ta ansvar för sitt omusikaliska ledarskap, Anna-Karin Hatts sorti sätter hennes efterträdare i en tuff situation. Men offentligheten tenderar att glömma att de som står längst fram också är människor.
Det är drabbande när Anna-Karin Hatt berättar om sina erfarenheter. Det är lätt att förstå att man kan missbedöma kraften i en daglig skur av vidrigheter på Elons Musks plattform X – innan man själv har varit utsatt på riktigt. Vad det gör med en när de hotfulla budskapen sedan vandrar vidare ut i verkligheten; i mötet på Ica eller på bussen med barnen.
Hatts vittnesmål kommer inte att göra det lättare att hitta fler personer som vill ta sig an ett förtroendeuppdrag. Och det handlar inte bara om partiledarrollen, utan om politiska positioner i stort.
När vi journalistiskt granskar makthavare och sätter strålkastarljuset på ledarna känner jag ibland en ambivalens inför uppgiften. Ja, detta är nödvändigt för demokratin. Helt centralt för ansvarsutkrävandet i en upplyst värld. Men samtidigt: är vi för tuffa? Går vi för hårt fram?
Med sociala medier har det blivit så mycket mer utsatt att vara en del av offentligheten, med alla anonyma kommentarer, mobilkameror på stan som plötsligt överfaller dig – och påföljande virala hatkampanjer.
Svenska politiker målas ibland ut som en gynnad klass. Men verkligheten är nog den omvända.
Svenska politiker målas ibland ut som en gynnad klass. Men verkligheten är nog den omvända.
Jag högaktar dem som engagerar sig politiskt. De offrar kvällar och helger för att folkstyret ska fungera, en stor del av sin vakna tid. De är tillgängliga på ett sätt som få. De hör ofta att de har bra betalt, att de är gynnade, att de inte ska klaga. Men i förhållande till vad de själva och deras familjer riskerar att råka ut för är jag inte så säker på att beskrivningen är sann.
Anna-Karin Hatt är partiledare. Men problemet som hon vittnar om löper från rikspolitiken ända ned till den lokala nivån. Där kan utsattheten vara nog så stor, fast skalan är en annan.
Det har i veckan gjorts intressanta jämförelser med Norge där den politiska kulturen just nu är mycket varmare, något som DN:s Karin Eriksson rapporterat om.
Jag slår gärna ett slag för två saker i vår egen tradition som kommer att få både fotbollsspelare och svensk demokrati att må bättre.
Välj förbundskaptener och politiska ledare som styr genom delaktighet, dialog och förtroende.
Men viktigast av allt: tala väl om dem som engagerar sig politiskt, behandla dem i första hand som medborgarnas förlängda arm – inte som spottkoppar.
Demokratins förtroendevalda sköter markservicen åt oss alla. De ska granskas och kritiseras. Men de förtjänar också en stor portion tacksamhet.
Läs fler texter av Peter Wolodarski
