Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
María Corina Machado har vigt sitt liv åt Venezuelas frihet. Och hon har betalat ett högt pris för sin kamp mot det styre som successivt konsoliderat sin makt till en diktatur: 2024 vann hennes parti, Vente Venezuela, valet, men den sittande presidenten, Nicolás Maduro, vägrade acceptera sin förlust och hotade att fängsla henne. Hon tvingades gå under jorden.
Hon har ibland tagit till okonventionella, för att inte säga kontroversiella, politiska metoder: Bland annat har hon lutat sig mot USA:s president, Donald Trump, trots att han själv har uppenbart auktoritära tendenser, och trots att han – likt Nicolás Maduro – har försökt stjäla åt sig en valseger.
Men hennes mål har hela tiden varit tydligt: diktaturens upphörande. Och hon är ödmjuk på just det sätt som brukar utmärka sant stora ledare.
När Nobelkommittén i Oslo i höstas ringde och meddelade att hon var 2025 års mottagare av fredspriset var hon snabb med att i stället framhålla rörelsen.
När Nobelkommittén i Oslo i höstas ringde och meddelade att hon var 2025 års mottagare av fredspriset var hon snabb med att i stället framhålla rörelsen: ”Herregud. Jag är mållös… Men jag hoppas att ni förstår att… jag är bara en person, jag förtjänar verkligen inte det här.”
Motsatsen finner vi i Donald Trump. Skrytig, fåfäng, självförhärligande. En jättebebis, som gör vad som faller honom in, som vägrar respektera de spelregler och lojaliteter som omsorgsfullt byggts upp för att garantera just fred, ja som över huvud taget inte tycks inse värdet i den fria värld han nu är ledare för.
Han kampanjade öppet för att få Nobels fredspris, och när han sedan tvingades nöja sig med det kanske märkligaste tröstpriset någonsin – Internationella fotbollsförbundet Fifa instiftade ett fredspris och gav det till honom – så läckte det snart ut att han kommit med krav om att bucklan skulle vara lika stor som VM-bucklan, minst, och att det skulle stå marinsoldater på scenen under ceremonin (DN 16/1).
Många kanske trodde att någon sorts botten var nådd i och med detta spektakel. Men icke. För sedan Donald Trump beordrat amerikansk militär att gripa Nicolás Maduro har nämligen María Corina Machado erbjudit sig att skänka sitt eget fredspris vidare till honom. Formellt är detta förstås inte möjligt. Men han flinar nöjt upp sig, likt en bortskämd brat som inte förtjänat något diplom, men lyckats köpa ett av en mindre bemedlad klasskompis.
”En fantastisk gest av ömsesidig respekt”, kallar han det (DN 16/1).
Och det är klart – plakettens guld skiner lika mycket oavsett på vilken vägg det hänger. Men detta förblir ju problemet med att ha en jättebebis som ledare för den fria världen: Allt blir inte bara sämre, utan också ständigt lite dummare, lite mer ovärdigt och genant.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Epa-gulliganerna räddade en herre i nöd – men de missade det viktigaste
Lisa Magnusson: Får en makthavare spela tennis mitt under brinnande kris?
