Det säkert gått 30 år, men jag skäms fortfarande över att jag – på en fest med vänner och kollegor – inte lyckades lösa gåtan om sonen och läkaren:
Far och son är ute och kör bil. Plötsligt kör de av vägen, bilen krockar med ett träd och pappan avlider omedelbart. Sonen körs i ambulans till närmaste sjukhus, och när han rullas in i operationssalen utbrister läkaren: ”Herregud, det är ju min son!”
Frågan var hur detta hängde ihop, hur kunde den skadade pojken vara son till både den döda pappan och läkaren? Rätt svar: Läkaren var pojkens mamma. Förstås! Hur kom det sig att jag, född på 60-talet och präglad av 70-talets kvinnokamp och jämställdhetsideal, inte slogs av tanken att läkaren kunde vara kvinna?
Polletten trillade ner när jag häromdagen tittade igenom några nyhetssändningar från tidigt 80-tal. Insikten om vilket samhälle och vilken mediebild jag hade omgivits av under mina mest formativa år drabbade mig med full kraft.
Det var det förtvivlade världsläget som gjorde att jag letade fram gamla ”Rapport”-sändningar på Youtube. Jag hoppades få se att världen var lika skrämmande när jag var ung som den är i dag. Att det alltid funnits krig, förtryck och maktgalna ledare, men att dagens teknologi gör oss extremt informerade. Min tanke var att detta skulle ge mig perspektiv, att min oro över barnbarnens framtid skulle dämpas.
Det var förstås en naiv förhoppning, och den grusades brutalt.
”Rapports” sändning en februarikväll 1982 kan inte ha skrämt en enda levande själ
”Rapports” sändning en februarikväll 1982 kan inte ha skrämt en enda levande själ. Här fanns varken krig, klimathot eller gängbrottslighet. Däremot detaljerat redovisade avtalsförhandlingar, strejkhot från LO på grund av en förändrad sjukförsäkring, och en arbetslöshet som hade stigit till blygsamma 3,6 procent. Före vädret visades ett reportage från Bollnäs, där invånarna diskuterade om den nyligen bortgångna bandystjärnan Snoddas skulle föräras med en staty eller inte.
Ett annat Sverige i en helt annan tid.
Jag tvingas uppgivet konstatera att jorden verkligen har blivit en långt mer skrämmande plats, men samtidigt får jag syn på något annat, något så anmärkningsvärt att jag knappt tror mina ögon.
”Rapport” anno 1982 speglar ett enkönat Sverige. Ett Sverige med bara män, ett Sverige utan kvinnor. Jag spolar fram och tillbaka, tittar igen och igen. Kan det verkligen stämma? Var det verkligen detta den svenska befolkningen serverades varje kväll, bara tio år innan jag själv klev in på SVT som en av redaktionens yngsta programledare?
Med dagens blick blir det en rent av komisk upplevelse att se denna ändlösa parad av män. Fackordföranden, ekonomer och utrikesministrar i långa rader. Lokalpolitiker, Volvo-arbetare och meteorologer, forskare, fotbollsspelare och arbetssökande. Alla är de män.
Under sändningens 30 minuter får en enda kvinna komma till tals, en Bollnäsbo som på två sekunder ger sin syn på om Snoddas är värd en staty.
I nyhetssändningen dagen efter riksdagsvalet 1982 är det samma visa igen. Karlar i parti och minut, eftersom partiledarna hette Olof Palme, Ulf Adelsohn, Torbjörn Fälldin, Ola Ullsten och Lars Werner.
Kontrasten till 2026 kunde inte vara större. I dag utgör Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar, Ebba Busch, Amanda Lind, Simona Mohamsson och Elisabeth Thand Ringqvist en stor kvinnlig majoritet bland partiledarna. Med undantag för Miljöpartiets duo, är det bara två av åtta partier som leds av en man: Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Var det verkligen detta den svenska befolkningen serverades varje kväll, bara tio år innan jag själv klev in på SVT som en av redaktionens yngsta programledare?
I dag är det så självklart att kvinnor leder politiska partier att ingen längre orkar göra någon affär av könstillhörigheten. Inte som tidigt 90-tal, då Gudrun Schyman tog över Vänsterpartiet och hennes yttre attribut ägnades mer uppmärksamhet än hennes installationstal. En politisk kommentator beskrev Schyman som ”ett vitaminpiller i högklackat och blodröda läppar”.
Numera är det mycket låg acceptans för kommentarer om kvinnliga politikers utseenden. När en krönikör i Aftonbladet tyckte att Miljöpartiets Isabella Lövin borde borsta håret, kom blixtsnabb kritik om ”sexism”. Samma starka reaktion drabbade Borås tidning som kritiserade Ebba Busch för att hon deltagit i ”Agendas” partiledardebatt i en ”åtsittande och tydligt sexualiserande” klänning.
Tiden har sprungit ifrån moralpoliserna som vill stöpa alla kvinnliga politiker i samma neutrala form.
Långsamma skiften över tid skapar inga rubriker, det är de dramatiska förändringarna som uppmärksammas i media. Därför är det lätt att missa vilken banbrytande demokratisk utveckling som har skett i Sverige under de senaste decennierna. Att inte bara killar utan också tjejer kan hitta förebilder i nyhetsprogram och partiledardebatter, att tjejer ser att makten också kan vara en kvinna. Det är ingen liten sak.
Kanske är detta något vi kan trösta oss med när auktoritära ledare världen över förtrycker, dödar och nedmonterar demokratin bit för bit.
Det finns faktiskt sådant som går åt rätt håll, allt är inte nattsvart och hopplöst.
Läs mer:
Anna Hedenmo: Vad är det Magdalena Andersson saknar – självförtroende eller empati?
Anna Hedenmo: När jag såg Åkessons iskalla leende fick jag nog
